Ram

Mina skenbart kryptofascistiska åsikter om musik till trots: Vänlig musik är det nya marinblå. Musik med några extra trivselkilon, skäggstubb och beiga chinos, vinden i håret och Kalifornien i sinnet. Den gillar havet och djur. Den bär mockaloafers, eller möjligtvis espandrillos, och inte stilettklackar, armékängor eller motorcykelboots. Den är musik för landsvägen, för den trevliga klubben där folk dansar om de vill – men inte nödvändigtvis måste – och för den allra mysigaste fåtöljen. Musik som inte är akademiskt överbeläst om sina influenser, om vad som är bra och dåligt, eller vad som svänger. Den Vänliga Musiken är ofta från Skottland (såklart) men den geografiska hemvisten är första gången i musikhistorien irrelevant, den kan till och med komma från ogästvänliga platser som Stockholm, Frankrike och Brooklyn. Det ryktas till och med att ett embryo till vänlig musik har skådats i Berlin! Mitt bland alla jycklare, gothare, mim-kabaré-artister… och ehem… andra tyskar.

Den Vänliga Musiken vill inte så mycket. Den kan vara politisk, men oftast är den det inte. Den vill att lyssnaren ska få ett leende på läpparna men ändå känna en lätt skälvande känsla av igenkännande och, faktiskt, melankoli. Den vänliga musiken flörtar med nostalgin men är helt friställd begrepp som retro, tidlöshet och kitsch.

Den Vänliga Musiken är kravlös men utkräver trots det en vänlig inställning till all annan musik från oss som lyssnar på den. Den Vänliga Musiken har något snällt att säga om övrig musik. Den inspireras av milda män och kvinnor i manchesterbyxor som gillar österriskisk jazz och puttrig hissmusik, som tidigare varit utskrattade i musikvärlden. Den Vänliga Musiken tycker att Stock, Aitken & Waterman gjorde fina låtar. Den Vänliga Musiken hittar till och med förmildrade omständigheter när det kommer till symfonirock framförd av vuxna män i trikåer som döper sina låtar till platser i Tolkien-böcker. Den Vänliga Musiken tar upp första Toto-plattan när den bläddrar i skivbackar och skrattar inte ens hånfullt innan den sätter tillbaka den igen. Den Vänliga Musiken är till och med så till den milda grad storsint att den inte ens vill arkebusera Markoolio – den vill bara ge honom näringsförbud inom barnrappar-området och kanske, kanske knuffa honom i riktning mot en karriär som grönsakshandlare istället.

Nu undrar ni: Ska han inte ge exempel på vänlig musik snart? Och, jo, jag hade väl kunnat nämna The Autumn Defense, The Zombies, Benson & Farrell, Tracey Thorn, Tunng, King Creosote, Teenage Fanclub, Jens Lekman och Fibes Oh Fibes. Men den vänliga musiken vill inte kännas vid några genrebegränsningar. Bobby Jean med Bruce Springsteen är vänlig musik. Likså Holiday med Madonna och I Still Haven’t Found What I’m Looking For med… U2(!), för att inte tala om Born To Be My Baby med Bon Jovi.
Ni ser, Den Vänliga Musiken är inte snobbig. Precis som så många andra kulturyttringar definieras Den Vänliga Musiken av vad den inte är. Den Vänliga Musiken står ytterst sällan bredbent och vevar ut tjocka ryamattsliknande gitarrkaskader. Den skriver ytterst sällan heavy metal-låtar om vikingar som dör i strid – även om den ler vänligt medkännande även åt den typen av musik. Den har dessutom väldigt sällan bakvänd keps, även om den tycker att scenen när Michael J. Fox gör Chuck Berrys ”duck-walk” i Tillbaka till framtiden är hjärtvärmande.

Den Vänliga Musiken vägrar att ta ställning i riksdagsvalet. Den Vänliga Musiken tycker att ishockey är en smula vulgärt, att körsbärspaj är underskattat på våra breddgrader och Lorrie Moore är väldens främsta författare. Nej, vänta, det sista handlade om mig.
Så är det med Den Vänliga Musiken: Den är perfekt att projicera sina egna åsikter på.

Det kan tyckas märkligt att lyfta fram Den Vänliga Musiken i en tid då de flesta musikskribenter tävlar om att höja M.I.A:s collageartade elektroniska vredesutbrott till skyarna, men det rör sig vilket jag hoppas framgår mer om ett förhållningssätt till musik än de ljud som faktiskt kommer ur högtalarna eller hörlurarna.