Ursäkta, men jag är bara tvungen... en gång för alla, sedan aldrig mer.

Efter att ha missat Paul Weller (”stendöd pubrock”, enligt GP:s Johan ”Reserv-Lokko” Lindqvist ) och Håkan Hellströms spelningar på Way Out West har jag nu lyckats läsa i kapp vad de olika tidningarna tyckte.

Vi struntar i Weller. Han var arg, han hade elgitarr och han tyckte förmodligen att Göteborg var ett löjligt ställe där folk bär gummistövlar och bor i kollektiv. Enda kuren: vuxen vit bluesrock. Jag har ingen aning om hur Paul Weller kommit till den här slutsatsen men jag vill inte grotta mer i det.

När man läser om Håkan Hellström inser man snabbt att han är innesluten i en tidskapsel. Inte nog med att han inte ser ut att ha åldrats en dag på tio år, media pepprar (rättmätigt förmodligen) Håkan med getingar, fyrar och plus och älskar att använda ord som explosioner och eufori. De omdömena har kantat Håkans väg i tio år och jag har inga som helst invändningar emot dem, förutom att det – åtminstone när man inte var där själv – känns en smula förutsägbart rent journalistiskt.

Lika förutsägbara – men betydligt tristare – är de kommentarer som läsare på Aftonbladet och Expressen har möjlighet att lämna på hemsidorna. Där lyser avundsjukan och ilskan med glödgad låga. Det är samma kritik som följt Håkan under hela hans karriär.
Att han inte kan sjunga.
Nähä nej.
Vad bra att människor har känt sig manade att tala om det för oss som gillar Håkan i tio års tid.
Kan Bob Dylan sjunga? Kan Leonard Cohen sjunga? Johnny Rotten? Tom Waits? Joe Strummer? Evert Taube? Serge Gainsbourg? Var ens John Lennon en särskilt bra sångare? Nej.
Hur lät Johnny Cash de sista åren av sin karriär? För jävligt, men alldeles förträffligt tack som frågar… För att inte tala om Billie Holiday.

Hur kan man, vi skriver faktiskt 2010 i kalendern nu, tycka att det är relevant att tala om att Håkan Hellström inte kan sjunga? Vad är det man misslyckas med att förstå? Bara för att Håkan Hellström haft det lite dimmiga omdömet att vara med i Allsång på Skansen bör han inte jämföras med Peter Jöback eller några Idol-deltagare – som om deras karriär någonsin kommer på rätt köl i bästa fall får köra bakom ett barn på melodifestivalen – men troligare – sjunga 80-talshits på Wallmans salonger i spexiga kläder.
Men sjunga det kan de förstås.

Thåström kan inte sjunga. Nu har jag talat om det för er. Gör det valfri Idol-deltagare till en större artist i svensk musikhistorieskrivning?

Tillåt mig att få göra en liten fickhandbok som förklarar Håkan Hellströms storhet. Om ni blir det minsta osäkra är det bara att printa ut den och ha den i plånboken:

1. Håkan Hellströms skriver alldeles förträffliga poplåtar. Han har dessutom den goda smaken att orkestrera dem på ett alldeles utmärkt sätt till skillnad mot andra bra svenska låtskrivare som Orup, Plura och Mauro Scocco.

2. Håkan Hellström skriver fantastiska texter. Att han översätter och stjäl en textrad här och där är fullkomligt irrelevant. De här blinkningarna åt förebilder skiljer sig inte från dem som filmskapare som bland annat Woody Allen väver in i sina filmer. Fast då förstår förstås alla att det är genialiskt.

3. Håkan Hellström framför de låtar och texter han skriver så uppriktigt och med en sådan uppenbar vilja att vilja förmedla något att han sopar banan med Lotta Engberg/Idoljury/Anders Lundin/Bert Karlsson-legitimerade ”duktiga sångare”.

Om ovanstående tre punkter fortfarande inte har övertygat dig om att Håkan Hellström har ett existensberättigande som artist, skulle jag vilja ge dig rådet att inte läsa recensionerna av hans skivor eller konserter och istället fortsätta lösa korsord och lyssna på P4. Där spelar de trevlig musik med folk som kan sjunga hela dagarna.

Förresten, när vi ändå är inne på personer som inte kan sjunga. Varför, o varför, är det ingen som talar om att Björn Afzelius inte kunde sjunga och att den där Wiehe inte heller kan det? Vad värre är: De kan/kunde inte skriva låtar heller. Och, texterna ska vi inte ens prata om. Ändå kan jag ge mig själve fan på att Aftonbladet- och Expressen-kommentatorerna sitter hemma och blir djupt berörda när Afzelius och Wiehes ärkepekoral strömmar ur radion.