Har ni någonsin suttit vid ett bord tillsammans med några människor som varierar från nära vänner till ytligt bekanta och känt, väldigt påtagligt, att du är den mest korkade personen i samlingen?
Alla dina små lustifikationer och de sakerna du nämnt som något intressant har mötts av stela nickar innan någon bytt samtalsämne helt och hållet – eller ännu värre, fortsatt ditt samtalsämne genom att med utsökt finkänslighet tala om hur det egentligen förhåller sig.
Om det förhållit sig på sättet ovan är det inte helt ovanlig att ens, med vetskapen om de andra närvarandes charm, intelligens och allmänbildning, redan naggade självförtroende rasar lavinartat och fullständigt ödelägger alpbyn som är ens sociala förmåga.
Medan de andra avverkar ämnen som amerikansk 1800-talslitteratur (”Melvilles psykologiserande homoeroticism är helt klart förlagan till vår tids metrosexualitet”) och Suez-krisens inverkan på Israel-Palestinakonflikten av idag (”Utan Storbritannien och Frankrikes inblandning där skulle det faktiskt kunnat vara fred – och [med eftertryck] demokrati – i Mellanöstern idag”), funderar du på om de andra runt bordet inte bara är smartare utan även snyggare, mer framgångsrika, lyckligare och hur de kommit så mycket längre i livet än vad du har.
Efter att ha avverkat pappaledighetens många fördelar vänder sig en av dem medlidsamt mot dig för att prata fotboll. Det är ju det enda ämnet som du just nu kan prata om utan att snubbla på orden och sluta prata mitt i den mening du desperat har försökt slutföra i vad som känns som fem minuter, medan de andra närmast synkroniserat tyckts ha tagit upp sina mobiler för att se om de fått något gulligt sms från sina vackra flickvänner eller fruar. Har de inte fått det börjar de genast författa ett sådant.
”Nu för tiden skickar man ju oftast bara sms och frågar om den andra har kommit ihåg att köpa mjölk – men det är viktigt att hålla passionen vid liv genom att uppmärksamma vilken oerhört stark och vacker kvinna man har haft turen att träffa.”
”En komplimang kostar ju så lite”.
You tell me.
Och så pratar man lite om fotboll. Alla tycks känna minst två gaisare som visar sig vara riktiga original (du undrar nu om det var därför du valde att hålla på GAIS från början?).
Liknelser där fotboll jämförs med schack, gladiatorspel och ballett följer. Du tittar ned i bordet och tänker på betongläktarna på Värendsvallen i Växjö. Du tänker på platsen under vardagsrumsbordet där du halvsov framför Tipsextra – invaggad i en trygg värld av snedsparkar, polisonger, leriga shorts och märkliga böljande publikljud. Du tänker på den där nicken på träningen – rakt i krysset – från utanför straffområdet, den som alla gratulerade dig för, som du aldrig skulle ha kunnat göra i en match. Du tänker på ljudet på Harry Hjörnes plats innan ett derby: skratt, ramsor, glas som klirrar, hästhovar, sång, upphetsning. Du tänker på Lee Chapmans frisyr, Pat Jennings gröna målvaktströja och Magnus Gustafssons framåtlutade löpstil. Du tänker väldigt lite på schack och ännu mindre på ballett. Gladiatorspel? Du kan på rak arm nämna tio saker som påminner mer om ett sådant – högstadiet är ett av dem, 90-talet ett annat.
Tillbaka till de riktiga samtalsämnena nu. Du gör mentala anteckningar. Den formuleringen ska du använda dig av någon gång. Det där ska du lägga på minnet. Så ska du också göra om du någonsin… om du någonsin… befinner du i en liknande situation. Chansen. Är. Minimal.
Men du ska vara redo om det inträffar.
Mer öl. Någon droppar av. Ska fiska med svågern imorgon. Du vill också fiska. Med en svåger – eller svägerska. Du är inte så knusslig.
Du är inte full och inte nykter. Vågar inte bli något av dem. Vill inte dra åt dig ogillande blickar. Vill inte bli ett samtalsämne eller måltavlan för en e-mailkonversation som du inte ingår i.
Du vill gå hem, men du har ingen ursäkt, ingen kommer vakna klockan fem och gråta – om du inte gör det själv förstås. Vem vet.
Du sneglar på klockan, svarar ”ja” på en fråga du inte har hört och äter en näve jordnötter. Du reser dig och går på toaletten, funderar på att kolla badrumsskåpet, men gör inte det. Varför skulle du göra det? Är innehållet hälften så beskäftigt som samtalen i vardagsrummet kommer det att vara som att öppna Pandoras ask.
Nu tänker du på Aerosmith. Inget vinnande samtalsämne där ute. Inte längre. Det var flera timmar sedan.
No comments:
Post a Comment