Monkacka

Trots att solen skiner och att alla löv är kvar på träden avslöjar den kyliga luften – stinn av avgaser, skolklockor och en abstrakt föraning om förruttnelse – höstens ankomst.
Så länge jag kan minnas har människor med en vanligtvis lätt pessimistisk världssyn uttryckt en mystisk tillförsikt inför det här faktumet.
Jag vet inte om det beror på mitt latenta gladlynne, men jag har aldrig känt att hösten har varit min favoritårstid.

På hösten ska man dricka te och titta på regnet som smattrar hemtrevligt mot rutan. Man ska njuta av den färgprakt som de gulnade löven ger. Man ska gå på bio. Man ska lyssna på Belle and Sebastian. Man ska ha en bylsig lagom sticksig tröja och dra upp fötterna under sig i fåtöljen och läsa Sylvia Plaths dagböcker. Man ska baka bullar. Man ska titta på tv-serier som utspelar sig på sjukhus. Man ska promenera i parker och sparka omkring löven med en flärdfull nonchalans. Man ska ha en jättelång halsduk och en duffel. Man ska må bra i den asketiska melankoli som gör sig allra bäst i stearinljussken. Kantarellsoppa med sherry.

Så ser inte mina höstar ut. Mina höstar är två paket Fisherman’s Friend om dagen och ett evinnerligt gnällande över halsont och arbetsbelastning.

Regn och rusk fungerar bäst i inramad form. Det där fotografiet på James Dean när han hastar gatan ned på ett regnigt Manhattan med rockkragen uppvikt och händerna djupt i fickorna. Ett egentaget foto av en dubbeldäckarbuss som klyver ännu en vattenpöl i Glasgow-skymningen.

Det är en förbannat sorglig upptäckt att man har förvandlats till en sådan där person som ondgör sig över mörkret och regnet och på fullaste allvar skrapar trisslotter i en naiv förhoppning att kunna spendera vinterhalvåret i ett mindre kliniskt deprimerat klimat.
Jag ger upp redan när jag har tre belopp kvar att skrapa. Jag vill inte vinna 25 kronor till. Orkar inte gå och växla till mig en ny nitlott.
Hoppet lever endast när lotten är helt oskrapad, när den ligger i skjortans bröstficka och förstärker hjärtslagen.
Jag skrapar kontrollrutan först. Living on the edge.

Det är höstens måsten som gör morgontröttheten så mycket mer påtaglig. Vetskapen om att kvällen inte ens teoretiskt kommer att innehålla rosévin, grillning och vänskapligt tjatter.
Allting startar på hösten, det är kick-offar och uppstartsmöten och nya tag och samlade grepp – allt medan naturen dör utanför och vår entusiasm allt som oftast likaså.

Det sämsta som finns är förutsägbarhet och i synnerhet dess urtrist trygga igenkänning. Därför får det vara slut med klagosången som jag har lärt mig utantill.

Den här gången är allt annorlunda.
Det är verkligen det.
I en automatväxlad bil börjar en helt ny resa. Jag hade inte velat vara någon annanstans.