Förbjuden frukt

När jag var yngre led jag av en ganska kraftig klaustrofobi. Jag kan fortfarande känna en påtaglig ångest över trånga ytor, instängdhet och att vara fast på ett ställe utan att kunna ta mig därifrån.
Men jag har tränat (herregud, det är verkligen så) på att åka hiss och tunnelbana till exempel, så nu klarar jag det utan att drabbas av ett mindre sammanbrott. Jag undviker fortfarande de snuskigaste, långsammaste och, i mitt tyckte, mest opålitliga hissarna. Tunnelbana är inte mitt favorittransportmedel (konstigt kanske, efter mina utfall mot spårvagnar och bussar igår och det faktum att jag över 30 när jag skaffade körkort…), men jag åker tunnelbana när jag måste. Jag är lite blekare än vanligt när jag gör det, men jag gör det.

Ursprunget till min klaustrofobi har jag ofta funderat på. Jag vet att jag på en semester i USA i tolvårsåldern åkte ensam i en hiss som ”krånglade” och åkte upp och ned ett par gånger och sedan stannade en stund utan att dörrarna öppnades. Hur lång den här stunden var vet jag inte riktigt. Jag hade panik. Det kändes som en evighet, men jag antar att turen från det att jag gick in i hissen tills att dörrarna äntligen öppnades efter att ha åkt upp och ned kanske varade i en två-tre minuter…

Eftersom det är ganska skamfyllt att lida av en fobi har jag ibland när jag konfronterats med frågor om dess anledning hävdat att jag var instängd längre än tre minuter. Det kändes ju som det. Jag trodde ju under de minuterna att jag aldrig skulle komma ut igen. Det är så fobier fungerar tror jag – man blir lamslagen av panik och tidsuppfattningen tillsammans med det rationella tänkandet slås ut helt – det gjorde det för mig i alla fall.

Nu tror jag inte hissepisoden är den enda anledningen. Jag minns händelser från tidigare. Att ha blivit fasthållen på marken och att inte kunnat röra mig. Att skämtsamt ha blivit instängd i en sovsäck. Att inte ha hittat ut ur ett parkeringshus som jag en gång förvillade mig in i.

Jag tänker på det här när jag läser om de 33 chilenska gruvarbetarna som varit instängda i en guld- och koppargruva 700 meter under marken sedan den 5 augusti och som, enligt Chiles hälsominister, förhoppningsvis(!) kommer att kunna räddas innan jul(!).

Enligt Svenska Dagbladet sänker man ned förnödenheter (mat, dryck, kläder – spel och antidepressiv medicin!) till dem genom ett hål ”som är lika stort som en grapefrukt”.

Gruvarbete har, föga förvånade, aldrig figurerat särskilt högt på min lista över lämpliga karriärmöjligheter. Jag kan nog till och med drista mig till att säga att yrket till och med varit mig mer främmande än charkuterist och yrkespolitiker, bara pyttelite ovanför lönnmördare och telefonförsäljare.

Men jag har alltid gillat grapefrukt. Nu kommer jag aldrig kunna äta grapefrukt utan att tänka på de 33 stackarna som riskerar manligt samkväm dygnet runt fram till jul. Till och med skeden man äter grapefrukt med är ju sällan gjord av guld eller koppar nuförtiden – den är gjord av rostfritt stål. Är det en tröst för dem, eller får de dem att känna sig än mer isolerade, bortglömda och som deras grymma öde varit helt i onödan? Vad gör de där nere när de inte spelar spel – förresten det är väl inte det gamla sällskapsspelet Den försvunna diamanten de skickat ned? Görs det spelet i en fickvariant som går ned i ett grapefrukt-stort hål? Det vore okänsligt i vilket fall. Det är nog fickvarianten av Fyra i rad de skickat ned.
Hade jag varit instängd 700 meter under marken på okänd tid hade rysk roulette varit det enda spelet som jag eventuellt skulle kunna tänka mig att delta i. Oavsett om jag var ensam eller hade 32 lekkamrater omkring mig.

Vet ni förresten att man ska undvika att äta grapefrukt om man äter medicin? Grapefrukt interagerar nämligen med många läkemedel.
Eftersom antidepressiva mediciner skickats ned i hålet får vi hoppas att myndigheterna inte döpt hålet till Grapefrukthålet då de märkt att det är perfekt att skicka ned grapefrukter i.
Tänk att först behöva sitta instängd i en gruva i flera månader och sedan strax efter lucia dö av en grapefruktrelaterad medicinöverdos.