Känn en gnutta sorg för mig Way Out West

Det här är första året som jag missar Way Out West. Egentligen helt utan giltig anledning. ”Pengar”, har jag sagt när någon har frågat och syftat på bristen av dem. ”Det är inte bara entréavgiften, utan även mat och dryck som kostar skjortan därinne”.
”Ett riktigt dragplåster saknas” har jag hört mig själv säga och grimaserat inombords över det flagranta självbedrägeriet.
Årets Way Out West är minst lika bra som sina förlagor.
Det handlar om lathet och mättnad från min sida. Och nu sitter jag här och har lite light-ågren över att missa festen. Missa festen… Två ord, ett liv.

Jag har plågat mig själv genom att hetslyssna på Paul Weller. En artist jag för tio-tolv år sedan höll oerhört högt, men ju tristare hans utflykter i bredbent muskelrock blev och ju mer han frotterade sig med sömndruckna Oasis-bröder, nöjd om han fick draperas i en Union Jack och posera på en Lambretta i ett glassigt magasin under rubriken The Mod Father, desto djupare begravde jag hans gamla skivor – och dem han spelade in med The Jam – alla fotbollssupportrars favoritband. Visst, The Style Councils märkliga pretto-prototyp-soul har jag fortsatt att spela och älska, mest för att de känns som en välbevarad hemlighet.

Men de senaste veckorna har hans självbetitlade solodebut från 1992 varit den skiva som jag lyssnat nästan exklusivt på. Vet ni hur bra den skivan är? Den är VÄLDIGT bra. Så, nu vet ni. Förr brukade jag hävda att Stanley Road från 1995 var hans mästerverk, det var en åsikt sprungen ur det faktum att den osade New Orleans-sväng och tog struptag på alla bleka indiepoppare som upptäckt honom i och med den kritikeromhuldade Wild Wood från 1993. Balladerna på Stanley Road är fantastiska men när den gode Paul rockar loss, ja, nej… Vi kan inte ses då, Paul, jag måste tvätta håret.

På Paul Weller spelar han fjäderlätt popmusik med acid jazz-influenser. Väldigt omodernt. Föråldrat, kanske är ett bättre ord, ändå låter skivan alldeles purfärsk när man lyssnar på den idag. ”Varför gör inte alla sådan här musik”, tänker jag hela tiden när jag lyssnar på den? (Kanske för att det hade blivit aptråkigt, men kom inte och förstör allt med logik)
Varför gör inte alla organisk musik med bra sång, bra melodier, bra musiker och bra texter?
Paul pissar på sina punkrötter, men att pissa på reaktionära rörelser var väl själva grundtesen med punken – det råkar bara vara en smula paradoxalt att punkmusiken redan 1992 hade blivit den mest reaktionära kulturyttringen av alla.

Om ni ska gå på Way Out West, gör mig en tjänst, se Paul Weller. Hurra alldeles jättemycket om han sätter sig bakom pianot eller lirkar ur sig ett funkigt odistat gitarriff av den typen som Paul Weller är full av. Applådera och gör raketen om han börjar sjunga försiktiga uppriktiga textrader som vore han Curtis Mayfield och Keith Waterhouse i samma person. Men stå för guds skull likgiltig med armarna i kors och ett snett missnöjt leende på läpparna om han kör ned hela boogie-traktorn i bluesträsket och ägnar sig åt oändliga gitarrsolon i andra klassens Oasis-pastischer.

En annan solodebut, Känn ingen sorg för mig Göteborg, ska framföras i sin helhet på festivalen. Håkan Hellströms skiva från år 2000 slog en stor spik i mitt musikerhjärta eftersom han lyckades skriva exakt de texterna jag själv önskade att jag hade kunnat göra några år tidigare. Förutom att han gjorde allt så oerhört mycket bättre hade han även modet att skriva på svenska. Men lika mycket som han högst omedvetet satte stopp för mina egna låtskrivarambitioner, revitaliserade han mitt liv. Jag har sällan, om någonsin, behövt en skiva att luta mig mot lika mycket som hösten 2000. Ett åttaårigt förhållande hade precis tagit slut, jag vantrivdes på mitt underbetalda jobb, fick panikångestanfall som jag inte förstod vad det var för något, hade migrän flera dagar i veckan – och, som för att accentuera all loser-romantik som Håkan gjorde till något nästan avundsvärt, åkte GAIS ur Allsvenskan med dunder och brak.
Jag vet. Det sista hade jag kanske kunnat överleva utan att lyssna dag och natt på Känn ingen sorg för mig Göteborg, men inte de andra sakerna.

För första gången beskrev någon en verklighet och ett liv som jag själv hade levt och till viss del fortfarande levde – på svenska, med Göteborg som kuliss. Göteborg innan dess var en efterbliven musikstad med otäcka grungeband, akademisk indierock med den fasansfulla gruppen Pixies och teatral mimik som ledstjärnor, machotintad buskisrock och vedervärdig nyprogg.
Plötsligt dök en gammal klasskamrat upp och sjöng intelligenta, angelägna, ledsna, glada, fantastiska låtar med sin visserligen tekniskt begränsade röst – men med en känsla som hade gjort Shakespeare knäsvag. Knäsvaga blev också kritiker och småflickor. Men, aldrig har en hype varit mer befogad än den Håkan har ridit på.

Jag känner mig en smula gammal för att stå längst fram (jag är trots allt nästan en hel månad äldre än Håkan) och skrika med i varenda textrad om ”tanter och tragik”, spårvagnar, Vasastan, ”dramatik och Stesolid” och människorna med molnen i famnen och den atombomb som ska falla över oss om vi någonsin blir som dem. Ändå är jag ledsen att jag inte kommer vara där. Jag tröstar mig med att Håkan är den artist som jag har sett live flest gånger – och varje gång har han varit fantastisk - inte minst under engelskalektionerna på gymnasiet.