992 argument

Hon sa att det finns två typer av människor, jag borde ha stoppat henne där och då men jag satt tyst med mitt mest införstådda leende, de som gillar att vara vakna och de som gillar att sova. Hon och jag, sa hon, tillhör obevekligen den andra kategorien. Hur mycket jag än ville säga emot henne kunde jag inte för mitt liv få bort det artiga leendet från mina läppar och yttra något annat än ett stumt staccato-liknande skratt. Kanske för att hon hade rätt. Kanske för att jag är dum. Kanske för att jag trodde att jag skulle få ligga med henne om jag uppförde mig på ett medgörligt sätt.

- Tänk på det, fortsatte hon, hur många av ditt livs största besvikelser har du upplevt medan du sovit och hur många gånger har du inte drömt om de vackraste, mest fantastiska underbara ting, om platser, människor, rikedom och popularitet. Hon lät inte mig svara utan gjorde det själv:

- Aldrig respektive ofta! Jag nickade motvilligt men övertygande. Jag vet inte om hon märkte det. Det hon hade att säga var för henne så djupsinnigt och viktigt att en radhuspojks eventuella åsikter tycktes helt ovidkommande. Där hade hon åtminstone rätt.

- Visst, det finns mardrömmar, men oftast räcker det med att vakna och sedan somna om för att de ska försvinna. Hur ofta förhåller det sig på det sättet när du är vaken? Du kan aldrig somna i från din problem så att de är oskadliggjorda när du vaknar igen. Att vara vaken är straffet. Att sova är belöningen. Det är därför vi arbetar och äter och lever - för att få sova. Ironiskt då att både du och jag lider av sömnsvårigheter! Eller egentligen är det inte ironiskt alls, avbröt hon sig själv när jag harklade mig som en ansats att säga något som jag nu glömt av. Hur ofta har man inte problem med det man värdesätter allra högst?
Frågan var retorisk och ackompanjerades av en droppe saliv som lämnade hennes mun och landade på pubbordet. Hon drog baksidan av handen över munnen men verkade inte generad.

När tillfället nu gavs då hon var tyst i mer än en halv sekund frågade jag henne:

- Säger du indirekt att du och jag egentligen vill dö?
- Inte alls! Du lyssnar ju inte, svarade hon. Hade vi inte levt hade vi inte njutit av sömnen. Jag vill leva och sova så ofta och mycket som det går. Det vill du med, sa hon med eftertryck och gav mig vad jag bara förmodar skulle föreställa vara en vänskaplig knuff på armen, men som fick mig att gnida min axel med ett lätt plågad uttryck i ett par minuter.

Jag tog ändå mod till mig och sa:

- Men jag tycker ändå att det låter depressivt. Ett tydligt tecken på depression är längtan efter sömn... har jag hört...

- Och..?

Hon såg nöjd ut. Som om hon återigen sagt något oerhört intelligent.

- Och ingenting, antar jag, svarade jag och letade febrilt efter ord att byta samtalsämne med. Som vanligt dök bara fotbollsspelare och poplåtar upp i mitt huvud. Jag försökte gå på poplåtsspåret, men innan jag hunnit formulera en verbal utväg sa hon:

- Jag tycker om dig. Jag gör verkligen det. Men ibland är du så jävla dum. Jag vet att du inte är dum egentligen, men du är som en brud som spelar dummare än vad du egentligen är så att människor ska tycka att du är charmig... Ge fan i det.

- Det var det snällaste någon någonsin sagt om mig, sa jag och försökte mig på en ironiutväg. Det var ett misstag. Naturligtvis.

- Ta av dig offerkoftan, för fan! Jag försöker bara vara ärlig. Vill du inte att jag ska vara det kan du lika väl dra, eller skit i det förresten, jag drar så kan du sitta kvar här och frodas i din egen ignorans.

- Jag vet inte varför jag gör dig så arg, hörde jag mig säga och påmindes om alla de hundratals gånger som jag sagt det tidigare.

Hon fnös högtydligt och la armarna i kors över bysten. Jag hade tänkt att försöka få upp hennes BH med en världsvant galant enhandsrörelse senare under kvällen, men kände plötsligt för att gå hem och göra något som inte involverade utbytandet av kroppsvätskor med arga kvinnor.
Jag reste mig upp och gestikulerade mot toaletten. När jag i ögonvrån såg at hon inte tittade åt mitt håll tog jag istället av mot höger och gick mot ytterdörren. Jag hann inte mer än ett femtiotal meter på gatan innan mobilen surrade till. Meddelandet var från henne och löd:

"Bemöda dig inte att kontakta mig igen. Inte ens om du skulle få för dig att växa upp och skaffa dig ett liv. Jävla miffo. Kram :-)"

Jag svarade inte för jag kunde inte för mitt liv förstå vad jag förväntades svara på ett sådant meddelande. Jag gick hem som jag föresatt mig, somnade och vaknade dagen efter och var övertygad om att jag älskade henne.