På Göteborgs centralstation passerar jag nästan dagligen en man i 25-årsåldern med en illgul jacka. På ryggen av jackan står det ”taxivärd” med stora svarta bokstäver. Killen, som vi kan kalla honom, ser mycket vänlig ut. Han har glasögon, svarta jeans, sportiga vandringskängor, en praktisk frisyr: Han ser kort och gott väldigt mycket ut som han är från Torslanda och har läst teknisk linje på gymnasiet. (Jag har ingen aning om i fall han är från Torslanda, men han ser ut som han är det. Förstår ni vad jag menar då? Antagligen inte.)
Kanske är det auran av matematiskt snille som gör mig perplex när jag nu passerat honom på väg till jobbet i över ett halvår. De första gångerna som jag såg honom tog jag för givet att han var en student som hade taxivärdgiget som ett extrajobb. Men han står där i stort sett varje vardag, när jag går till jobbet och när jag går hem. Missförstå mig rätt nu: Jag är inte raljant mot arbetsuppgifterna, jag vet inte ens riktigt vad de innefattar men vi återkommer till det och jag är absolut ingen främling för idiotiska jobb. Jag har haft två stycken. Tidigare i mitt liv… Om nu taxivärdskapet är idiotiskt… förmodligen är det inte det. Nu blev jag ju raljant trots allt. Fan.
Så här verkar det fungera, om jag ska redogöra för mina flyktiga iakttagelser: Taxibilarna köar i två olika filer, Göteborgs taxi-filen och filen för övriga taxibolag. Längst fram i den gemensamma bilkön som de båda filerna utgör finns lite avspärrningar med stolpar och tygband och en något slags bildskärmsschabrak där vår vän teknologen från Torslanda är posterad.
Varje gång det kommer in ett tåg, vilket är nästan hela tiden, och någon vill åka taxibil är det hans jobb att se till att de potentiella taxiresenärerna inte bara tar första bästa lediga bil, utan istället köar innanför avspärrningarna medan ett tjugotal bilmotorer går på tomgång. När alla står rekorderligt på kö frågar vår gule samordnare personerna längst fram i kön om de vill åka med något särskilt taxibolag. De brukar svara att det inte spelar någon roll, men att de helst skulle vilja åka nu. Som den milde och förstående man som värden verkar vara nickar han högtidligt och frågar vart de ska åka samtidigt som han trycker i ett par kommandon på den datoriserade bildskärmen. ”Varför talar vi om det för dig och inte direkt till taxichauffören?”, lyder den inte helt oadekvata följdfrågan från de presumtiva passagerarna. Vår kamrat nickar fortfarande artigt, men upprepar frågan med ett väl avvägt mått av stegrad beslutsamhet i rösten.
Vid det här laget är det inte helt ovanligt att taxikunden viker upp kragen, suckar högljutt och ger sig av mot Drottningtorget för att nyttja ett spårbundet kommunalt färdmedel istället, förmodligen ovetandes om att det är ännu mer bekymmersamt att åka spårvagn i Göteborg.
De resenärer som tilldelats en ängels tålamod står däremot kvar och svarar på frågorna. Efter cirka fem minuter vinkar vår vän fram ett ekipage i vilken resenärerna kliver in i. Kön bakom har krympt avsevärt, de flesta på väg mot Drottningtorget. De som stod längst bak har förmodligen redan till fots nått målet som taxiresan var avsedd att ta dem till.
Sådär håller han sedan på hela långa dagen.
Frågorna som jag ställer mig är: Är den gule hjälten egentligen placerad där för att få människor att åka kollektivt? Hur lyckas han vara fryntlig i bistert väder, med en hopplös arbetsbeskrivning, med stressade stockholmare och burdusa skåningar som sin huvudsakliga motpart?
Vad som är ställt bortom allt tvivel är i vilket fall att ha är en så kallad vardagshjälte. En person som rullar sin sten upp på kullen med oförtrytlig entusiasm bara för att se den rulla ner när han nått toppen – och han gör det med ett leende på läpparna!
Han är med andra ord en utmärkt person att vara utposterad som den förste göteborgaren som långväga besökare möter när de kommer hit. Han personifierar helt enkelt Göteborg. Frågan är bara varför hans jacka inte är blå och vit?
No comments:
Post a Comment