Gråt inte över spilld béarnaise

Vad jag minns när jag tänker på det idag är att jag gick mellan hållplatserna Handelshögskolan och Seminariegatan med tårarna rinnande ned för kinderna och hela tiden hoppades att jag skulle känna din hand på min axel. Av rädsla att bli besviken vågade jag inte vända mig om, för jag visste egentligen att du inte följde efter. Jag minns inte om jag mötte någon som jag ville dölja skammen ifrån, men mörkret och regnet gjorde åtminstone ett halvdant jobb med att dölja den från mig själv.

Det hade varit ytterligare ett möte då jag försökt att revidera min uselhet i dina ögon och i mina egna, men det slutade som alla andra gånger, med svordomar och förebråelse. Du såg trött och irriterad ut, mest trött, men du sa inget. Så många gånger har jag i efterhand försökt att sätta mig in i din situation vid de här tillfällena och oftare än inte tror jag att jag har lyckats. Tyvärr gjorde det mig länge än mer upprörd.

Nu har det gått så lång tid att alla gängse regler säger att du bara är en fotnot i den uppdaterade encyklopedin över min bitterhet. Och så är det nog. Ändå återvänder mina tankar ofta osökt till den där sorgliga promenaden mellan de två spårvagnshållplatserna. Det var just där som jag insåg att allt det jag trodde var förutbestämt aldrig skulle inträffa. En mycket mer skrämmande och okänd framtid väntade på mitt nästa drag. För så mycket visste jag, att jag skulle bli tvungen att slåss mot tusentals rädslor för att ta mig ur den där sjunkande känslan. Det kändes orättvist. Det var förmodligen inte det. Den smärta som man åsamkar sig själv tar längst tid att läka.

Det som jag skulle ha att säga dig om jag mötte dig på gatan idag har krympt till att få plats på b-sidan av en medioker Morrissey-singel. Det är en avsevärd bit från den pentologi av temadubbelskivor i ämnet som tycktes nödvändiga för tio år sedan.
I vilket fall: Ord är alltid viktlösa, enkla att formulera, men svårare att omsätta i handling. Så när du någonstans som jag inte borde känna till, bekänner att hela livet kommer att förändras – till det bättre – för någon som inte behövde slänga hela handen och be om fem nya kort, stärks vetskapen om hur oundvikligt mitt nederlag var och gör det paradoxalt nog något mindre bittert.

Som någon helt annan sa i ett helt annat sammanhang många år senare: ”Han har något att vara bitter över…” med de utelämnade orden: ”till skillnad från dig” understrukna med rött bläck.
Det finns ingen förbannelse och det finns inga ”om”. Det finns ingen återupprättelse att eftersträva och ingen rättvisa att åberopa. Det finns bara en naiv förhoppning om att framtiden kommer framstå som lite mer förståelig i efterhand. Jag har bestämt mig för att den kommer att göra det.

Vad du bestämt dig för kan jag bara ana, men om jag anstränger mig inser jag att det sedan länge inte borde intressera mig.