That's MISTER Persona Non Grata to you

Inte helt sällan har jag lekt med tanken att bli författare. De här drömmarna är på sätt och vis den andra sidan myntet av min ungdoms rockstjärnedrömmar, de är lika långsökta och orealiserbara. Men där drömmarna om att bli en framgångsrik musiker utspelade sig i en fantasivärld kantad av champagne, limousiner och den där tjejen som åmade sig på motorhuven på bilar i Whitesnake-videos, så utspelar sig författardrömmen i mysiga lammullsollar och i pastorala brittiska idyller med en pint på bypuben efter en dags själavrängande svårmod med fjäderpennan i högsta hugg.

Det hela är mer Morden i Midsomer än jag någonsin skulle vilja erkänna.

Det finns dock en aspekt att författarskapet som mina fantasier alltid brottas med. Det är de här pressbilderna av författare som ofta flankerar recensioner på tidningarnas kultursidor, eller bokförlagens hemsidor.
De här kvinnorna och männen som tittar under lugg i mystiska kroppsliga ställningar som jag aldrig sett andra människor inta på fotografier, märkligt lutade över ett kafébord eller sittandes med tårna pekande inåt, ryggradslöst halvliggande i en soffa på en sopptipp. Vad handlar det om?
Ännu värre är närbilderna då ”konstnären” med tom mystisk blick tittar bort från kameran – kameravinkeln alltid snett underifrån – mot en äng där inspirationens älvor dansar jitterbug med hedonismens musa och självförbrännelsens demoner.

Hur kommer det sig att så få författare ser ut som Tom Wolfe? Vad är det för fel med att se ut som Tom Wolfe? Det ska jag tala om för er: Ingen alls. Även kvinnliga författare borde ha Tom Wolfe som estetisk förebild. Jo, jag vet att det här på sina håll kommer tolkas som ett gravt misogynt uttalande. I den här texten figurerar två verkliga personer: den rödhåriga vampen Tawny Kitaen och Tom Wolfe, man, född 1931. Kanske är det precis här som jag diskvalificerar mig från en karriär som kulturarbetare?
Ja, för det kan ju inte ha något att göra med min bristande talang.

Ni vet den där fasansfulla gamla klichéfrågan som jag refererat till hundra gånger förut, ”Vad skulle du göra på dagarna om du vann x antal miljoner kronor”? Meningen är, som ni naturligtvis känner till, att man ska ta reda på vad man egentligen vill arbeta med – utan att några hundra miljoner singlar ned från skyn och landar bredvid Weber-grillen i förorten.
Jag skulle ju ha köpt saker. Musikinstrument… sedan hade jag pillat med dem tills jag tröttnade på dem. Då hade jag förmodligen satt på tv:n.
Ibland, och då menar jag verkligen ibland, hade jag förmodligen gett mig i kast med att skriva något. (Kanske inte helt olikt det ni just nu tragglar er igenom i jakt efter någon slags identifikation, eller lustifikation, som aldrig kommer.)

Ni kan kalla mig reserv-Marcus Birro.