Space is the place

Det finns få saker som intresserar mig mindre än rymden. Jag tror att det beror på att jag tycker att det finns många saker i vår atmosfär som är både tillräckligt intressanta och obegripliga för att jag ska orka tänka på vad som sker i ett oändligt universum.

Precis som när det gäller naturvetenskap kan jag känna en beundran inför de som ägnar sitt liv åt att forska om rymden. Forskar man om rymden? Jag vet inte. Vi skickar upp en farkost som hoppas att komma hem med sand från Mars. Det hela är tydligen oerhört fascinerande. Jag känner inte riktigt hur jag skälver av spänning vid tanken på småsten från rymden, men många gör det och det står dem fritt att göra det, så länge inga djur kommer till skada.

Egentligen är det en smula förvånande att jag inte uppskattar rymden. När jag var ung var Ace Frehley min stora idol. Ace Frehley var rymdmannen i Kiss – Space Ace. Han var (är) dessvärre inte särskilt smart. Jag vet inte om det hör ihop. Kan det vara så att mitt intresse för rymden avvecklades i samma stund som min respekt för Ace Frehley dalade hastigt?
Jag minns ju med tydlighet hur jag uppskattade Stjärnors krig också. Han Solo var min favorit. Bland mina leksaker fanns ett grönt lasersvärd och ganska många Star Wars-dockor. Utöver det här hade jag en Spock-docka. Spock är en karaktär i Star Trek. Han har spetsiga öron och en ljusblå hudnära tröja.
Den första biofilmen jag någonsin såg hette Gröna ögon från rymden (The Cat From Outer). Jag minns den som mycket bra. Jag var fyra år. Kanske var det en försmak av mitt intresse för Kiss (Crissekatten och Spejsarn).

Ser ni det mönstret här? Rymden och medioker rockmusik är något som jag har arbetat hårt med att fjärma mig ifrån.

Jag har varit på Epcot Center i Florida. Där skjuter NASA upp raketer när de inte gör det från Houston. Jag kom hem med frystorkad vakuumförpackad astronautglass som jag har kvar i garderoben, från 1986. Jag har sträckt mig över repen som avgränsade montern och nuddat vid den första månlandaren.

Rymden är gjord.

Jag hörde för ett tag sedan talas om en dag på Liseberg då barn fick lämna från sig sina nappar. I utbyte fick de en kram av en ungdomsbrottsling i grön kanindräkt. Hade det inte varit alldeles utmärkt om man fick lämna ifrån sig sitt opassande rymdintresse på samma sätt vid, säg, 14 års ålder? Kaninen kunde då passa på och lämna några förmanande direktiv om hur man undviker att i vuxen ålder fascineras av rymden och dess lika livsfarliga kusiner: science fiction, astronomi, astrologi och rollspel (det är viktigt att föräldrarna närvarar vid tillfället, dels så att de drar lärdom men också för att det som avslöjas kan framstå som skrämmande):

Visste ni att ett överdrivet intresse för rymden fördröjer förlorandet av svendomen med i genomsnitt fyra år?
Visste ni att personer som äger Sagan om ringen-triologin både på dvd och i bokform löper tre gånger så stor risk att drabbas av genant garderob och eländig musiksmak som ”icke-tolkare”?
Visste ni att rollspelande ofta medför mycket allvarliga konsekvenser för intimhygienen?
Visste ni att barn som utsatts för horoskop i unga år löper dubbelt stor risk att drabbas av depression i vuxen ålder?

När religionen är avslöjad som en bluff, konstruerad för att trösta och hålla i schack, återstår den naturvetenskapliga spiritualismen: Rymdintresset. När man i terapeutiskt syfte närmar sig sitt självhat med en verktygsväska full av matematiska formler och en plast-Chewbacca med avtuggad högerfot är det förutbestämt att misslyckas.