Financially Satisfied, Philosophically Trying

I vad grundar sig vår bottenlösa fascination för överklasstonåringar? Är det så enkelt att vi beundrar hur priviligerade de är, hur väl de klär sig och hur anmärkningsvärt få intressanta åsikter de besitter?

Det finns något avundsvärt i att ta in världen genom en baserad gäspning, att låta alla intryck filtreras genom en världsvan tristess. Det är så vi själva vill förhålla oss till världen; oberörda, förkastandes den bildning vi trots allt besitter med ett slappt handslag och en liten hästpolospelare på bröstet.

Rent konkret vill jag ha svar på varför jag och 2.841.046 andra personer följer Paris Hilton på Twitter. Vad tänker vi att vi ska få ut av det? Instruktioner om hur vi leker med våra Bratz-dockor på lämpligaste sätt?

I en malström av tv-program, både i uppdiktade och i en strikt koreograferad dokumentär form, skildras rika amerikanska ungdomar. Varför? Vill vi se dem göra bort sig? Är det i samma tradition som Monty Python-sketchen om distriktsmästerskap i överklassfåne där tävlingarna avslutas med att de tävlande ska försöka skjuta sig själva i huvudet med ett jaktgevär och oftare än inte misslyckas? Fantiserar vi över hur belevade och Carpe Diem-benägna vi själva varit om vi haft deras resurser och möjligheter? Men det vet vi ju: Vi hade alla varit som Anna Anka. Det är därför vi skrattar åt henne. Hon är vi – i fel kontext . Det är komikens grundsten: Sätt en absurd företeelse i en normal kontext eller tvärtom.

MTV är något överraskande ledande inom det här området. My Sweet 16 och Cribs är program där mer eller mindre lågbegåvade personer med stora plånböcker visar både sina sagovardagar och sina ”baler på slottet” för oss utsvultna blingbling-voyeurer. Vi kan se deras kök, deras Bentleys och deras studentfester. Sedan kan vi njuta av i hur dålig smak allting gick. Inte alls som om vi hade haft det om vi var ohemult rika – då allt skulle ha inretts i stram skandinavisk design och alla väggar varit vita. Sedan skulle vi ha en stor turkos espressomaskin i köket, en kontinental smakmarkör, hemmets epicentrum, livskvalitetens nav, för att inte säga – dess bultande hjärta! Vid den skulle vi kunna brygga de små beska dropparna och prata länge och väl om en perfekt crema. Så som verkligt mondäna människor gör.

Den ytliga, plastopererade, nyrika amerikanska västkustöverklassen kan vi kanske avfärda som en kuriositet som kittlar oss enkom genom sin vulgaritet. Hur förhåller vi oss till östkustens överklass – den som är mer europeisk i sin framtoning, välutbildad och mer sällan avbildad eller beskriven i mediala sammanhang?

Den intresserar oss inte. Den är för intellektuell. Vi vill ha våra amerikaner dumma och tjocka – eller dumma och plastikopererade. Vi vill inte att de vinner Nobelpris och ser ut som åldrade medlemmar i Vampire Weekend. Vi kan kalla det här Woody Allen-paradoxen. Woody Allen älskas förbehållslöst i kulturella europeiska kretsar eftersom att han ”ifrågasätter den amerikanska drömmen”. Hur han gör det är det ingen som riktigt kan redogöra för – men det fungerar antagligen ungefär som när Bruce Springsteen ”skickar ett vykort från den amerikanska drömmens skuggsida” (anmärkningsvärt ofta är adressaten en musikjournalist eller partiledare för Socialdemokraterna). Det betyder att han skriver en empatisk låt om killar som jobbar på bensinstation. Sedan strösslar han anrättningen med filmiska autencitetsmarkörer som ställen som Johnstown eller Nebraska, vilka vi uppfattar som både lätt exotiska och genuint aptråkiga.
Eftersom vissa amerikaner har tråkiga jobb, knarkar, är deprimerade och rånar spritaffärer med de automatkarbiner som de förvarar under huvudkudden, är det ett bevis på att alla amerikaner lever en lögn. I Europa har nämligen inga människor deprimerande arbeten eller är missbrukare. Dessutom vet vi ju hur genomsyrat av rasism det amerikanska samhället är. Inte alls som i Europa där främlingsfientliga strömningar helt och hållet lyser med sin frånvaro.

Är det i själva verket meritokratin vi hatar? Filosofin att alla kan lyckas om man bara bestämmer sig för det – Tanken som hela den amerikanska drömmen vilar på.
Jag tror det. Jag hatar nämligen den själv (men mer på grund av den tolkning som går ut på att människovärdet utgörs av summan av vad personen åstadkommit).
Det är mycket lättare att acceptera att vissa föds till vulgärt överflöd medan andra smyger omkring i en Springsteen-låt med skit under naglarna, men med en spröd dikt de förvägras framföra i hjärtat – smutsiga utanpå, rena inuti.

Vår tröst är den här: Om du utnyttjar den amerikanska drömmen, är tillräckligt intelligent och driftig och skaffar dig pengar och överflöd så kommer åtminstone dina barn bli bortskämda och, i förlängningen, ointelligenta. Och vi kommer att skratta åt dem. Där fick du.