Dear Prudence

Ja! Jag tillhör en majoritet. Äntligen!

I skrivande stund har 398 personer svarat på frågan ”Hur reagerar du på höskrusket?” på gp.se.
58 procent (229 personer) har valt alternativet: ”Jag vill gå i ide fram till april!” medan 26 procent (102 stycken David Hellenius-fans) valt det pragmatiska alternativet ”Tja, det är väl ingen stor grej…” och bara 17 procent (67 stycken ironiker) valt det mentalsjukt världsfrånvända alternativet: ”Jag längtar efter vinter och skidåkning.”

Min glädje är inte ens spelad. Vid de tillfällen som jag deltar i sådana här viktiga direktdemokratiska opinionsmätningar brukar jag alltid hamna bland freaksen, eller pragmatikerna. Pragmatikerna är på sätt och vis den intressantaste gruppen. De tycker ofta att frågan är väldigt ointressant, men känner sig ändå nödgade att rösta. Det är en smula paradoxalt, men jag förstår dem – Varje gång det ställs frågor om idiotiska underhållningsprogram på tv4 eller ishockey-VM får jag en liten, liten tillfredsställelse genom att kryssa i alternativet att jag inte bryr mig det minsta om vem som går vidare i tävlingen, eller om vilken norrlänning som placeras i tre kronors mål.

I GP-frågan ovan är majoritetens val skräddarsytt för mig. Jag älskar att jag kan svara hundra procent ärligt och ändå tillhöra en majoritet. Jag inser exakt hur patetiskt det är med tanke på att frågan är heeelt meningslös, men det gjorde mig ändå genuint glad – på riktigt.

Det är så skönt att min uppriktiga avsky mot den årstid som nu närmar sig delas av andra människor. Min motvilja mot hösten är så stor att det får anses som en smula anmärkningsvärt att jag orkar ogilla vintern ännu mer. Och jag gör det av alla braksvenniga anledningar! (Hurra!)
Det är mörkt, djävulskallt, fult, kalt, hundbajsigt, julmysigt, blåsigt, snöigt, skidåkigt (åh, vad jag avskyr skidåkning). Nämnde jag kallt och blött och deprimerande och mörkt som i graven?

Senast häromdagen sa jag på fullaste allvar att jag föredragit att vara vaken dygnet runt maj till september om jag hade fått sova mig igenom hela perioden oktober-mars. April kunde vara en ”normal” tillvänjelseperiod då jag var vaken på dagarna och, förhoppningsvis, sov på nätterna.

För mig hade ovan varit att föredra framför att flytta till ett mer behagligt klimat. Länder som Italien och Spanien är, med risk att låta fullständigt från vettet, lite för mustiga ställen för mig. Dessutom har de här länderna så bottenlöst usel tv, musik och fotboll (Real Barcelona och Zlatans milanoklubbar får mig att kaskadkräkas) att jag skulle ha dött en smula om jag tvingades ta del av det utbudet. Hade jag levt flera månader i rad där hade jag förmodligen utvecklats ännu mer till en Marcus Birro-person med Salvador Dalí-komplex – helt utan täckning. Jag hade blivit fullständigt odräglig. Thailand finns inte i min världsbild.
USA… är.., har jag med tårarna rinnande ned för mina kinder i vuxen ålder insett, inte riktigt för sådana som mig.
(Vet ni hur hemsk den sista meningen fick mig att känna mig? Nästan lika hemsk som när jag insåg att jag gillade en låt med Phil Collins. Jag tänker inte berätta vilken låt för det gör fortfarande för ont.)