Ronald McDonald: Ny medlem i Idoljuryn och i Svenska akademin!

Idag tillkännages Nobelpriset i litteratur. Det handlar som de flesta vet inte särskilt mycket om att premiera goda författare och öka deras läsarskara, även om det lyckligtvis nästan alltid blir en konsekvens av priset.
Svenska Akademin måste ta hänsyn till en lång rad politiska ambitioner. Bland annat måste de låta en kvinna vinna priset minst vartannat år, vissa tycker att de borde låta en kvinna vinna varje år i 89 år i rad så att den historiska könsdiskrepansen jämnas ut. De måste också ta hänsyn till att inte för många européer eller nordamerikaner vinner priset. Även om det publiceras hundra gånger fler böcker i Nordamerika och Europa (och finns hundra gånger fler författare per capita) i de två världsdelarna än i de andra tillsammans, är det viktigt att juryn inte ägnar sig åt etnocentrism. Vinner en man bör han komma från Asien eller Afrika. Vinner en kvinna går det bra att hon kommer från Europa – helst Östeuropa.

Helst ska inte vinnaren vara för känd för en bred publik. Det upprör en massa människor som tycker att priset har en inbyggd snobbighet. De här människorna tycks blanda ihop Nobelpriset i litteratur med ett popularitetspris där försäljningssiffror är viktigast. Kultur är som alltid en källa till mindervärdeskänslor. ”Åh, ytterligare en lesbisk srilankesisk poet i fransk exil som jag aldrig har hört talas om. Astrid Lindgren borde få priset postumt…”

Själv tycker jag att det är helt i sin ordning att en expertkommitté utser en författare som jag aldrig har hört talas om, även om jag har personliga favoriter som jag gärna hade sett vinna (Maya Angelou och Philip Roth exempelvis).
De här direktdemokratiska tendenserna att alla ska vara med och tycka och utse vinnare är ju, i ordets mest ursprungliga betydelse, vulgärt.
Ingenting är tydligare än att det inom kulturområdet behövs experter, intellektuella och diverse glasögonormar som faktiskt bestämmer vad som är god och viktig kulturell förströelse. Dels därför att allmänheten besitter latent usel smak, men också för att deras smakval ändå är något som de låtit sig påverkas till genom dåliga förebilder som exempelvis Anders Bagge och Leila Tacka, för att sedan lansera som sina egen.

Det är 2010 nu och vi låter tv-kockar med talfel tala om för oss vad som är god mat. Skulle den svenska allmänheten rösta om vad som är god mat är jag säker på att äktsvenska rätter som isterband med dillstuvad potatis, kebabpizza och spagetti med köttfärssås hade vunnit. Det hade ju varit både pinsamt och fel.
Det är därför viktigt att vi inte släpper taget om finkulturen. Låt inte populasen få tillträde till litteraturen på samma sätt som de fått tillträde till musiken