Men of ruthless ambitions

När jag var yngre såg jag aldrig de olika alternativen. Jo, jag såg ett realistiskt alternativ (bland en handfull ogenomförbara): Att varje vardagsmorgon raka sig grundligt, ta på sig en beige trenchcoat och bära iväg med en portfölj med okänt innehåll till ett kontor där man drack kaffe och räknade ut slumpmässiga tal med sin miniräknare. Vid klockan halv fem slutade man dricka kaffe och räkna på miniräknaren, borstade mjället från axlarna och begav man sig hem och såg först först Aktuellt och sedan Rapport på tv.

Det ägnade man sig åt mellan 20 och 65 års ålder. För pengarna som man tjänade på det här märkliga förfarandet köpte man räkor på fredagskvällarna. På sommaren var man ledig från kontoret i ett par veckor. Då hyrde man en stuga i Skåne och levde spartanskt – det betydde att man såg på Aktuellt och Rapport på en svartvit tv med dålig mottagning och duschade varannan dag. Man åkte också till Danmark och fick huvudvärk.


Jag har nu vid 36 års ålder lyckats uppnå nästan allt det där. Tyvärr bereder mig inte det den känsla av nöjdhet och uppsåt som jag trodde att det skulle göra när jag var yngre.
Det finns flera olika anledningar till det, misstänker jag. Det mest grundläggande är att jag är en bortskämd individ som blir nedstämd när livet är gruvligt tråkigt. Istället för att känna mig hemmastadd och trygg i tristessen (så som man ska) så blir jag ledsen och negativ. Jag börjar tänka. Det är aldrig bra. Man arbetar mycket sämre när man tänker. Att arbeta ger en mekanisk tillfredsställelse. Det är därför kroppsarbetare alltid är mer jovialiska än vad tjänstemän är.

Ju mer man tänker desto mer negativ blir man. Det är ofrånkomligt. Förlåt om jag trampade på någon självhjälpbok nu. Optimism är stoiskhetens huvudverktyg. Självförtroende är sättet att bryta mönstret och göra det bästa av de cirka 25 procent av livet som man kan påverka. Pessimism är det avtrubbande läkemedlet som hjälper oss acceptera att 75 procent av vårt liv helt och hållet styrs av slumpen, utan mål och mening, belöningar och bestraffningar.
Det kan tyckas lite tråkigt – senast idag hörde jag kommentaren att ”det är roligare att vara positiv” och ja, det är det alldeles säkert. Det är ju exempelvis roligare att dricka sprit än att äta frukost, vilket inte betyder att det är ett bättre sätt att starta dagen på.


Det här med att vara positiv får alltid mig att tänka på när jag var på föreläsning med Kay Pollack på Chinateatern för några år sedan. Framför en publik bestående av kvinnor i 55-årsåldern, som samtliga led av rökhosta, och unga män i gråa kostymer som samtliga gjorde sitt bästa för att likna Patrick Bateman i American Psycho predikade den fryntlige filmregissören vikten av att ”välja glädje” och ”att växa genom möten”. Det gjorde han i första hand genom att ge exempel på vilken extremt lyckad person han själv var, sedan skrattade han bullrigt.

De kraxiga kvinnorna var mycket entusiastiska medan de kedjerökte fem cigaretter i pausen och diskuterade alla det oerhörda djupsinnet i floskelmannens glädjeförslag. Patrick Bateman-männen tycktes samtliga fundera på det här med att ”växa genom möten”, medan de rättade till slipsknuten i badrumsspegeln och slängde förstulna blickar på sina schweiziska armbandsur:
”Menar han den kroppsdelen som jag tror att han menar?” ”Vilka kodord är bäst att använda på de här mötena?” ”Vad heter ’Du har vackra ögon’ på estniska?”