Fotboll tar fram mina absolut sämsta (eller bästa, beroende på hur man väljer att se det) sidor.
Ett europamästerskap i fotboll har pågått. Rättning: Ett europamästerskap i fotboll pågår, även om inte någon vettig människa kan intressera sig för det gamla fascistderbyt mellan Spanien och Italien som utgör söndagens final.
Fotboll är ett utmärkt sätt för mig att projicera egenskaper som jag gillar och ogillar (läs: älskar och hatar) på människor (spelare och supportrar), lag och nationer. Och jag gör det lite för ofta. ”Lite” är en smärre underdrift.
Jag tänkte bjuda er på en liten idéhistorisk inblick bakom mina vulgära åsikters draperi och jag kommer att göra det genom att applicera tre positiva ”egenskaper” på tre olika länder och ta fram tre populärkulturella företeelser som på ett tämligen exakt vis representerar de olika länderna.
Men först, tre egenskaper: Stil, smak och teknologisk excellens.
Om vi applicerar begreppet ”stil” på Italien och ger italienare poäng på en tiogradig skala får våra lätt koleriska vänner en klockren tia.
Vi pratar om landet som gett oss Alfa Romeo, Prada, Mille Miglia-flygjackan, bögigt briljanta loafers, scootrar, anti-pasti, gruppsex och starkt kaffe i minimala muggar! Respekt.
Bedömer vi däremot ”smak” och Italien blir resultatet annorlunda: Extrempolitisk böljande mellan höger och vänster tycks vara helt i linje med vad italienarna sympatiserar med, ena stunden tokfascist och i nästa vrålkommunist. Lägg därtill: Korruption, fusk, obegripligt ostiga balladsångare, skräpberg utanför alla större städer, strandraggarkultur, hysteria, storartat usla filmpekoral, Ciccolina, Inzaghi, Berlusconi, Lolo Ferrari och tv/humor/populärkultur så bottenlöst genant och befriad från självinsikt att man som snusförnuftig nordeuropé formligen baxnar. I smakkategorin kan inte Italien få något annat betyg än noll av tio.
Teknologisk excellens och Italien? Här får Italien en stabil femma. Det är ju dels så att de utmärkt utseendemässigt designade bilarna Fiat och i synnerhet Alfa Romeo är byggda för att gå sönder efter exakt 800 mil. Ena baklampan slocknar, ett hjul faller av, växelspaken förvandlas till en purjolök eller den sicilianska maffian dyker upp och spränger hela jävla bilen i luften. De snygga, dyra italienska lammullströjorna krymper med 85 procent efter en tvätt och skjortorna går upp i sömmen 72 timmar efter inköp, millimetertunna sulor trillar av två sekunder efter man tagit skorna ur den utsökt designade kartongen…
Samtidigt finns ju Ferraris och Lamborghinis… Okörbara men briljant ingenjörskonst, ett snett jävla torn, påvens skabrösa hattar, Leonardo DaVinci, plus, ett helt romarrike gömt någonstans i dammet och soporna.
De sakerna hamnar naturligtvis på pluskontot.
Om en populärkulturell företeelse ska representera Italien blir det Tutti Frutti (Colpo grosso, i original), tv-programmet av abstrakt tävlingskaraktär där unga damer iklädda fruktattribut visar lökarna under svårbegripliga omständigheter. (En svensk variant av det här äktitalienska program sändes på TV3 i mitten av 1990-talet med den italofilen och operaclownen Bruno Wintzell som programledare). ”Tutt-tv” skulle aldrig kunnat ha sitt ursprung i något annat land på vårt klot än i Italien.
Vi går över till mitt eviga antagonistland – Tyskland.
Stil och Tyskland. Jag vet inte om jag egentligen behöver kommentera det här? Visserligen har Adidas fepplat ur sig en hel del snygga gymnastikskor, men utöver det är tysk stil en enda lång golgatavandring av förnedring, ångest, lyteskomik och fekalier. Jag har tidigare skrivit flera blogginlägg i ämnet så jag ska inte tråka ut er med exempel. Betyget blir odiskutabelt noll av tio.
Smak och Tyskland. Ett lika sorgligt ämne som stil för våra teutoniska världserövrare till bröder. Okej för Göthe, Hermann Hesse, Schopenhauer, Brahms och currywürst. Betyget blir även här noll av tio.
Men, ah, så kommer vi till ”teknologisk excellens”.
Jag hade lika gärna kunnat skriva tyskhet som teknologisk excellens. Precis som i sin musik, konst och kultur sätter tyskarna ut att skapa teknologi med samma högoktaniga själlöshet. Att sätta sig i en tysk lyxbil är som att lyssna på Kraftwerk. Det är kvalitet, det är fräckt, men det saknar all den passion och kärlek som andra biltillverkare och musiker försöker inkorporera i sin ”produkt”. Listan på ergonomiska möbler, fotriktiga tofflor, blänkande krom, teknologisk lyx, stridsvagnar och (senaps)gas och hi-fi i världsklass med tyskt ursprung kan göras hur lång som helst. Självklara tio av tio poäng.
Ett populärkulturellt fenomen som på ett väldigt precist sätt illustrerar den tyska folksjälen är speedmetalorkestern Tankard från Frankfurt. Tankard bildades 1982 och spelar enligt egen utsago: ”Fast metal songs in honor of alcohol” och kallar sig även ”Kings of Beer”. På femton album har gruppen på ett ägnat sig åt otvivelaktigt germansk buskis. Gruppens senaste album, A Girl Called Cerveza, släpptes tidigare i år på Nuclear Blast Records och här kan ni läsa sångaren Andreas ”Gerre” Geremias djuplodande och insiktsfulla analyser om albumets alla låtar.
Vi beger oss till England.
Stil och England är ett omdiskuterat ämne. Visserligen kan du få dina initialer på världens mjukaste herrstrumpor på Saville Row och den läderarmbågsförsedda tweedkavajen blir aldrig riktigt omodern. Ändå måste till och med en patologisk anglofil som jag erkänna att Onedinlinjen-polisonger, murriga tapeter och nordengelsk huliganism inte är odelat positivt. England, mitt England, får fem av tio i betyg på stilskalan.
När det gäller smak är dock allt annorlunda. Precis allting som varit bra inom det (populär-)kulturella fältet sedan säg 1870 har så att säga filtrerats genom ett brittiskt filter. Eller snarare, det stora lilla kungadömet har lämnat sitt stamp of approval på ALLT av värde. Vissa saker har sitt ursprung i England, men oftare än inte stjäl engelsmännen det som är bra av andra om ompaketerar det som sitt egna. Exempel: Varför är engelsk mat känd som den sämsta i världen, samtidigt som en paradoxalt hög procent av världens alla stjärnkockar är britter? Jo, det beror naturligtvis delvis på att engelsmän fortfarande excellerar i media, men allra mest på att de är mästare på att anamma och överta. Där fastlandseuropeeisk tv och humor håller stenåldersnivå är engelsmännen närmast science fictionartade rymderövrare i jämförelse. Att ens försöka jämföra engelsk (populär)musik eller humor med tysk eller italiensk dito är lite som ställa framstående svenska skidskyttar mot deras konkurrenter från Ghana och Kongo i samma sport. Det låter sig liksom inte göras. Smakomdömet blir tio av tio för England, enkelt.
Teknologisk excellens och Albion är ett problematiskt område, visserligen ligger engelsmännen bakom precis alla gitarrförstärkare av rang, de har byggt väldens coolaste stridflygplan i Hawker Harrier och man skojar knappast bort en BSA-motorcykel från 50-talet eller Ians Hills stabila basgångar, men vi vet alla att landet med englasfönster och heltäckningsmattor under pissoaren knappast vinner några ingenjörspriser. Betyget blir en trea av tio möjliga.
Det är svårt att välja ut en företeelse som ska symbolisera England. Jag funderade ett tag på Morrissey men insåg ganska snart att även om hans stil är intakt så har hans smak deteriorerat ordentligt de senaste tio åren och Oscar Wilde var ju faktiskt irländare.
Valet föll till slut på Dame Edith Sitwell (1887-1964) – en engelsk excentriker och poet som med sin självförgörande humor, extravaganta klädsel och storstilade sarkasm i kombination med ett blödande hjärta och oförmågan ta några andra besult än sådana som straffade henne obönhörligt – får illustrera en obstinat önation.
Egentligen är England den katalysator som bäst beskrivs så som Dame Edith beskrev sig själv:
" I am one of those unhappy people who inspire bores to the greatest flights of art."
- Posted using BlogPress from my iPad
Location:Magnum Opus
No comments:
Post a Comment