Jo fan – jag köpte biljett till Ricky Gervais på Scandinavium, förhandsbokade via någon like-sida på Facebook till och med.
Jag var tvungen. Jag har alla hans officiella standup-dvd:er, självklart också alla de klassiska tv-serierna, några av filmer, podcasts, böcker… I need to go. Buy the fucking t-shirt too, I pressume. Trots… Ja, ni vet… trots att, eh…
The Office (som ni naturligtvis inte blandar ihop med den monumentala amerikanska långfilmen Office Space, den amerikanska tv-serien The Office eller Henrik Dorsins genanta buskiz under aliaset Ove Sundberg) var en milstolpe (bara Seinfeld kommer i närheten). Inte bara i tv-komedigenren, utan i kulturen överhuvudtaget.
Aldrig någonsin hade något varit lika skruvat, men samtidigt lika sant, lika pinsamt att beskåda men också hjärtvärmande (kärlekshistorien mellan Dawn och Tim!).
Jag förutsätter att ni alla har den kompletta The Office-boxen på dvd och ni memorerat alla repliker. Annars vet jag allvarligt talat inte vad ni är för människor. Allt har liksom sagts om den tv-serien – ändå går den inte att tjata eller analysera sönder – och – ovanligt nog i komedisammanhang – den håller fortfarande över tio år sedan den producerades. Maybe even more so.
Där amerikanska tv-serier och filmer vars raison d’être är att beskriva kontorsarbetsplatsens leda, ritualer och tragiska kommunikation i europeiska ögon alltid får ett glamoröst skimmer som förstör illusionen av tristess… Office Space utspelar ju i Kalifornien, för guds skull! Hur tråkigt kan man ha där? (Förmodligen jättetråkigt, men jag hoppas att ni förstår vad jag menar).
Engelska The Office utspelar sig i Slough – en förort till London, enligt utsago så trist att den adlade poeten Sir John Betjeman i sin kändaste dikt, betitlad just ”Slough” bad att bomberna skulle regna över. En dikt David Brent – chefen, också med illa dold avsky läser upp och kritiserar i serien.
David Brent, ja. Den avskyvärda lilla mellanchef, tragiska människospillra och svårartat narcissistiska clown – som man när han i sista avsnittet ändå hittar kärleken inte kan låta bli att glädjas oerhört med. För så stark är serien. Som jag hoppas att ni vet.
I den lika briljanta – men i Sverige inte riktigt lika uppmärksammade serien – Extras spelar Gervais Andy Millman. Även han en förlorare, men med ett mer uppenbart gott hjärta än David Brent. Andy hankar sig fram som statist i diverse tv-produktioner och drömmer naturligtvis om det stora genombrottet, primetime, BBC och sedan Hollywood. Oftast klipps han dock bort ur kostymdramat utan att ha fått yttra en enda replik.
(En liten utvikning är att Kate Winslet i ett av avsnitten, där hon spelar sig själv, är så rolig, förtjusande och allmänt briljant att man som heterosexuell man som inte ens sett filmen Titanic, blir vansinnigt förälskad i henne. På riktigt. Och likear henne på Facebook och sådant. True story.)
Jag hoppas innerligt att ni är så old school att ni genast beställer den kompletta Extras-dvd-boxen NU, om ni inte redan har den. Gillar ni inte Extras är det fel på er. Det är sant. Det är en beprövad metod på många vårdinstanser att undersöka en patients sjukdom genom att se hur de reagerar på Extras. Föredrar patienten Solsidan är det bara att skeppa iväg dem till närmaste förort, där de får mentalt ruttna vid en Weber-grill med en frozen Daquiri i näven samtidigt som Lotta på Liseberggår på oändlig repeat på ett hackigt TV4 Play.
Efter Extas hände något med Ricky Gervais.
Vi fick lära känna personen Ricky Gervais: Superkomikern, den geniala manusförfattaren. Via podcasts och mer dokumentära tv-serier växte en person som vi åtminstone misstog för Den Riktige Ricky fram.
Och… eh… Han verkade inte så sympatisk. Till och med mindre sympatisk än den parodiske David Brent i vissa sammanhang. En mobbare med hysteriskt gapskratt, en lyteskomiker och självgod besserwisser.
Ibland glimtade genialiteten igenom – i Oscarstal, Hollywood-filmer och på Twitter (där han är oerhört aktiv).
Det har varit plågsamt, av helt fel anledning, att se Ricky plåga den ynklige Karl Pilkington i andra säsongen av An Idiot Abroad (Jag gillade pliktskyldigt den förtsa säsongen, som minnesgoda läsare minns). Och den senaste serien – Life Is Short med den kortvuxne Warwick Davis i huvudrollen har jag bara kunnat titta på sporadiskt. Gränsen för när dvärgskämt blir billiga kommer liksom ganska fort – även om serien är gjord utifrån Warwicks perspektiv.
Men, naturligtvis var jag tvungen att köpa biljett. Hur osympatisk han än ser ut på bilden som gör reklam för framträdandet.
Om Jerry Seinfeld är sitcomens Elvis Presley är Ricky Gervais komediseriernas The Beatles. Ett tidigt peakande The Beatles. Och ingen som hade chansen vill ha missat The Beatles.
No comments:
Post a Comment