Brutalitet

Hela det förfärliga Landala. Heladet gräsligt perversa nya Masthugget. Högsbo kyrka. Det bruna avskyvärda huset vid Anders Personsgatan/Källhusgatan. Spannmålsgatan öster om Östra Hamngatan.


Fem exempel på vulgär arkitektur i Göteborg. 60-talets arkitektonisk nybrutalism. Det finns så mycket andra exempel. När progressiva socialdemokratiska politiker förblindade av ett modernt folkhem skulle rusta de svenska städerna, sågs till funktion inte till estetik. Den här åsikten lever kvar. Tro inte något annat – Göran Johanssons dotter Anna Johansson, socialdemokratisk politiker, förklarade för mig, i en kort ordväxling på Twitter, att Södra Gårda inte ska rustas upp: ”Det ligger för nära motorvägen, ingen vill bo där”. Det är fel Anna . Jag lovar dig. Jag vill bo där. Jag bor visserligen i Norra Gårda. Det är i cementbunkrar en majoritet av människor inte vill bo i.

Högsbo kyrka: Ritad av Malmö-arkiterkterna Bror Thornberg och Torsten Roos under mottot "Vår Gud är oss en väldig borg". Invigd 1966. Betong.

Den schweiziske arkitekten Le Corbusier hålls ofta ansvarig för den smaklösa arkitekturstil som många bombade andra världskriget-städer valde att bygga upp städerna i igen. Nu blev ju Sverige som bekant i bombat i andra världskriget – våra politiker valde det till oss ändå.

Men tittar man närmare på Le Corbusiers byggnader ser man att trots att stilen ofta är extremt modernistisk är den oftast inte smaklös på det där 60-70-tals-svenska viset. Man får snarare gå till de sovjetiska konstruktivisterna för att hitta fröet till arkitekten och stadsplaneraren Lennart Holms Miljonprogrammet i vilket han till stor del tog hjälp av kollegorna Klas Anshelm, Bengt Edman, Bernt Nyberg och Sigurd Lewerentz.

Igår gick filmaren Anders Wahlgren dokumentär När Domus kom till stan från 2004 på SVT igen.
Jag vet att jag sett delar av den förut. Den har lite samma effekt som den sista ölen en sen våt krogkväll. Illamåendet kommer lite fördröjt – men obönhörligen och med en överraskande kraft.

Dokumentären nämner ingeting om förhållanden i Göteborg. Den handlar om små till medelstora svenska städer i företrädesvis östra Syd- och Mellansverige. Den handlar om hur Kooperationen köpte hela kvarter i den centrala delarna av städer – helst vid det största torget och helt osentimentalt och historielöst rev byggnader från 1500-, 1600-, 1700- och 1800-tal för att bygga bruna eller gråa gigantiska cementlådor för sina varuhus Domus mitt inne i städerna. Till varuhusen såg man sig också tvungna att bygga nästan lika stora parkeringshus i samma vämjeliga stil. Konkurrenten EPA följde i många städer efter och gjorde precis samma sak – på andra sidan stora torget.

Jag tillhör de människor som tror att miljön som en människa befinner i påverkar henne. Att svenska städer, i synnerhet mindre städer, har en stadskärna fortfarande idag som är makalöst ful påverkar knappast de boende positivt.
I förlängningen leder ett nedklottrat parkeringshus till mer vandalism – mer utanförskap – även om det här blogginlägget inte riktigt orkar gå hela den vägen och ta upp den tråden.

Jag brukar handla på Konsum. Jag gillar deras ekologiska sortiment – deras Änglamark-produkter och deras utvalda Coop-produkter överträffar Ica:s motsvarande med hästlängder.
Dessutom finns den obehagliga konnotationen mellan Ica och det sataniska blåvit-randiga fotbollslaget ända tillbaka till 1970-talet, vilket alltid har medfört et själväckel när jag handlat på Ica.
Jag antar att jag får börja handla på Willys och Hemköp, trots att de förmodligen betalar sina anställda 50 spänn i timmen.

En annan våldsam tråkighet: Spiritualized kommer inte till Göteborg i november. Det hela verkar vara en anka från gaffa.se. Det bekräftade Llamadjuren på Luger efter lite Twitter-Tourettes från min sida.Vill man se Jason Pierces rymdgospel i Sverige får man bege sig till Tjockhult. I sanning deprimerande.

För att ni inte totalt ska bryta ihop av allt depp idag sätter jag in en bild på en ung, tjusig och begåvad Stevie Nicks här. Varsågoda:

Stevie Nicks. Ej betong.