Home of the Brave

Den sista helgen juli är proppfull med amerikansk propaganda. Åtminstone om man är det minsta intresserad av vad som brukar kallas rockmusik. Göteborg får besök av en hiskelig mängd grånande farbröder: På fredag och lördag spelar, vilket ingen kan ha missat, Bruce Springsteen på Ullevi och på söndag spelar ett visserligen decimerat, men ändå återförenat Beach Boys på Trädgårdsföreningen (Brian Wilsons bröder Dennis och Carl är båda sedan länge avlidna, vilket ni förmodligen känner till).


Inga riktigt framgångsrika rock/pop-artister har lika uttalat besjungit, beskrivit, hyllat och kommit att symbolisera sitt hemland som The Beach Boys och Bruce Springsteen. När Springsteen besökte Ullevi 1985, för vad som kommit att bli den klassiska konserten som alla andra Springsteen-konserter i Sverige alltid jämförs med, så var han en populär men misstänkliggjord medelstor rockstjärna i mängden. Han senaste skiva hette Born In the USA och konvolutets alla bilder manifesterade så många saker med USA-anknytning (förutom stjärnbaneret, Levi’s jeans, baseballmössa och motorcykelboots med mera) att den genomsnittlige svenske USA-hatar… *förlåt* Imperialist-kritikerns huvud måste gått helt i spinn.

Men Bruce lyckades ju som alla vet att omvända Sverige. Kanske lyssnade nåpgon på texterna som var lika kritiska som glorifierande av sitt hemland. Inte minst var ju den så besvärligt döpta titellåten uppenbart kritisk till Vietnam-kriget. Troligtvis var det första steget mot att Bruce annekterades av en enad svensk socialdemokrati. Sedan 1985 har det varit inskrivet i svensk grundlag att alla människor ska ha minst ett album av Bruce Springsteen i sin skivsamling (gärna någon av de två katastrofala albumen Lucky Town eller Human Touch, men även ovan nämnda Born In the USA är mycket vanlig rapporterar statens kontrollenhet för Bruce-lyssning, vilka brukar genomföra sina kontroller oannonserat i samband med tv-pejling).

Ett mycket populärt uttryck gör gällande att ”Springsteens låtar är ett vykort från den amerikanska drömmens baksida”. Jag vet inte om det är Mona Sahlin eller Leif Pagrotsky eller någon mogen rockjournalist på Dalademokraten i sliten flannelskjorta som har myntat det här uttrycket. Hur som helst så borde det varit någon av dem, kanske alla tre vid ett runda-bordet-samtal om ”rock och solidaritet”.

Jag har sett Bruce Springsteen vid två tillfällen 1999 på äckel-Stadion i Stockholm och 2008 på Ullevi. Det var… okej. Inte mer. Det var rock i svarta jeans och t-.shirt, ibland sprudlande och livsbejakande men lika ofta stelbent och fyrkantig.

Det ändrar ju naturligtvis inte det faktum att Bruce spelat in en väldigt massa bra rocklåtar som de allra flesta handlar om priset på bensin och tjejer som sminkar sig i backspegeln.
Born To Run, Darkness on the Edge of Town och Nebraska är alla lysande skivor som ingår i musiklyssnandets A-kurs

Brian Wilson 1975

Om svenskars förhållande till Bruce Springsteen har varit fullkomligt okomplicerat sedan 1985 kan inte det samma sägas om The Beach Boys. Alla svenskar är medvetna om Beach Boys, deras kändiskvot överträffas väl endast av Beatles och Rolling Stones när det gäller grupper och alla har sin sanning om vad The Beach Boys är.

Jag har träffat musikintresserade människor som dömt ut Beach Boys som ett plojigt strandband med några kitschiga 60-talshits som alla avhandlar surfing och bilar. De här människorna är visserligen ofta människor som övervärderar Depeche Modes inflytande på populärkulturen i allmänhet och popmusiken i synnerhet.

Andra människor dyrkar särskilt Beach Boys tidige arkitekt Brian Wilson som vore han den felande länken mellan Beethoven och Duke Ellington – Albumet Pet Sounds brukar ofelaktigt placera sig topp-tio (precis som Springsteens Born To Run) när historiens bästa album ska listas – och den förra året utgivna ”förlorade mästerverket” SMiLE har omgetts av så mycket rockmytologi, att inte ens gruppens historia med mentalsjukdom, droger, Charles Manson, drunknad snygg-brorsa vars begåvning omvärderats, till det positiva, i efterhand och canceravliden guldstämme-innehavande lillbrorsa, har lyckats överskugga den.

Men visst, det är tidiga 60-talslåtar med Surfin’ och U.S.A. i titlarna som de flesta väljer att associera bandet med. Det är ingen vild gissning att åtminstone 75 procent av den klassiska uppsättningen av bandet både varit republikaner OCH vapenförespråkare. (Alltså, enligt svensk logik, besittandes låg IQ).

Egentligen vill jag ju inte dela de bästa 70-talsalbumen med Beach Boys (eller soloalbum med Dennis, Brian eller Carl) med kreti och pleti. Det är mycket bättre att de går runt och tänker på Kokomo och den där 80-talsfilmen med Tom Cruise där han blandade scientologiska drinkar. Men. Jag säger det ändå och jag tänker säga det klyschigt: Har du ännu inte hört albumen Sunflower och Surf’s Up är jag avundsjuk på dig. Du har stora ögonblick framför dig.

Kanske inte vid första lyssningen, kanske inte vid andra heller. Jag är däremot vid ett ställe i mitt liv där jag helt allvarligt inte hade kunnat leva utan låtar som Forever, Tears In The Morning, At My Window, Long Promised Road, Surf’s Up och ’Til I Die bara för att nämna de allra, allra finaste låtarna på de två albumen. Det finns fler. På söndag är det jag som styr kosan på Trädgårdsföreningen och hoppas att få höra åtminstone ett par av dem. Jag tänker stå dig och önska att jag var 17 år i Kalifornien 1961 och det finns ingen i världen som kommer kunna övertyga mig om att det är en larvig åsikt.