Klavertramps R Us

En sak som jag aldrig tycks lära mig är att man bör vara försiktig med hur man uttrycker sina åsikter. Man bör till och med ofta vara försiktig med att överhuvudtaget ha åsikter. Särskilt om man har starka åsikter, grundade i erfarenhet som går stick i stäv med den allmänna uppfattningen. Åsikter av den typen som upplevs som de skrivs på näsan på människor.

Jag är knappast Alexander Bard – eller Alexander den Store. Jag tar inte omvägar kring kyrkogårdar för att vara provokativ. Däremot verkar jag, till min irritation, ha ett visst konfronterande drag. Med andra ord: Jag kan inte låta saker vara. Om något stör mig har jag väldigt svårt att inte kommentera det. De nya sociala medierna är således både min räddare och baneman. Jag har möjlighet att tycka, samtidigt som jag gör det på ett ibland ogenomtänkt och okänsligt sätt. Har ni läst här tidigare kommer det här knappast som en överraskning.

Innan vi går vidare måste jag vara tydlig med att jag aldrig har ägnat mig åt anonymt näthat, om någon nu trodde det. Att vara anonym på internet känns som en kvarleva på 90-talet. Att hata människor för att de är kända, profilstarka, framgångsrika eller helt enkelt annorlunda (Ja, jag tänker på Marcus Birro) känns som en kvarleva från 30-talet.

Att ha starka åsikter om ovidkommande ämnen (exempelvis huruvida det är ett tecken på den annalkande undergången att Markoolio, E-Type och Sean Banan bereds utrymme att i samma tv-program) sticker naturligtvis i ögonen på dem som bara tittar på Allsång på Skansen för att det är *TREVLIGT* och för att många *DUKTIGA* artister medverkar.

Vad man dock måste ha i bakhuvudet är att jag är en person som inte tar lättviktigt på lättsam underhållning. I min värld är en 25-minuter lång dokumentär på tv om, exempelvis, Larry David en politisk triumf, samtidigt som en kommunalskatthöjd höjd med 25 öre lämnar mig fullständigt oberörd.

Att vara 38 år gammal och tycka saker om populärkultur är lite som att springa med ett gevär över huvudet genom ett minfält i Normandie våren 1945. (Det här kan vara den absolut uslaste liknelsen som någon människa någonsin författat – därför låter jag den stå kvar.)
Man bör inte längre intressera sig för musik, film eller litteratur. Man ska intressera sig för sina barn. Uteslutande. Har man inte barn är man djupt tragisk. Refererar man inte till sina barn i varje mening av ”privat karaktär” är man svårartat tragisk, på gränsen till konstig (inget är värre än att vara konstig) och sist men inte minst: Låter man inte sina barn diktera alla villkor för vad som är viktigt är man en direkt olämplig förälder. Samt naturligtvis tragisk.

Men det handlar ju bara om att man har gett upp. Man må uttrycka sig i positiva floskler, kalla sig optimist och sjunga med i Galenskaparnas ”Det ska va’ gött att leva (annars kan de’ kvätta)” varje gång den spelas på P4, men man har gett upp. Inte vill man att ens barn ska växa upp och bli kopior av en själv – kopior som slösar bort sitt liv genom att längta till semestern och skrapa trisslotter.

Man vill, tror jag, att ens barn ska kultivera sig, bli lycklig, kunnig och duktig. Mest vill man naturligtvis att ens barn ska vara friska.
Ett enkelt sätt att hålla sig mentalt frisk är att försöka förstå andra människor och sin samtid – det gör man, enligt mig, mest effektivt genom att ta del av *pompös trumpetfanfar* genom att ta del av välgjord kultur, det vill säga inte psykopatmördar-deckare eller eurotechno-farbröders okoreograferade juckande i tv-tittarens ansikte på Skansen.

Men det är bara min ödmjuka åsikt.