Meningitis

Att åldras är att… Nej, förlåt.


Att bli äldre är att… Nä.

Att plötsligt befinna sig i 40-årsåldern – är – att godmodigt vänja sig vid att ha gjort vissa saker för sista gången, och, att man troligtvis aldrig kommer att göra eller uppleva vissa saker.

Jag har en textrad som snurrar i huvudet vissa kvällar när jag försöker att somna utan att lyckas särskilt väl:

”I proclaimed myself a failure at 23 / So that I wouldn’t be a liar at 40.”

(Ni har inte hört låten, det har ingen.)

Men i mitt fall tror jag inte att det kommer vara mer traumatiskt att fylla 40 än vad det var att fylla 30 eller 25. När jag fyllde 25 satt jag på en träpall i damm och sorterade in tusentals cd-skivor i risfickor bland hundratusentals andra cd-skivor i rispapper – och fick migrän så att mina gäster fick vända i dörren. Good times.

Min 30-årsdag firade jag i en nordengelsk industristad (självmytologiseringen!) med att äta kinamat med min far och sedan gå ut på pubrunda ensam. På 90-talstemaklubben spelade de Loaded med Primal Scream som var fjärde låt. Vi var fem stycken där. Jag gick vidare till en vanlig pub där stämningen var så dyster att till och med jag kände mig malplacé. Good times.

Varför berättar jag det här? Jag vet inte. Det är inte av självömkande. Jag hade gärna bott i en nordengelsk industristad omgiven av dammiga cd-skivor – bara jag slapp att sortera dem på en liten träpall.

Jag skriver det här för att när jag tänker på det kan min hjärna omöjligtvis bestämma sig för om jag har förändrats radikalt sedan jag var 20, 25 och 30, eller om jag inte förändrats någonting. Har världen runt omkring mig förändrats? Ja! Eller nej.

Vad markerar förändring? Förutom de uppenbara sakerna: grått hår, familjebildande och att Madonna känner sig nödgad att komma med drogliberala uttalanden för att ”vara relevant”.

Kraftwerk på Way Out West markerar inte förändring. Inte för att det nödvändigtvis är något positivt med förändring inom musiken. Popmusiken – alltid upp över öronen förälskad i sitt egna förflutna. Kraftwerk, som släpper ett ”halvnytt” album per decennium. Kraftwerk som förmodades vara framtiden 1981, men egentligen bara var kitsch från mitten av 70-talet. Eller, om man så vill falla in i musikjournalistjargongen: ”Kraftwerk transcenderar hela den populärmusikaliska utveckling under 40 år…” Bullshit. Kraftwerk må åldras med mer värdighet än Ted Nugent, men det gör dem inte särskilt mycket mer relevanta musikaliskt än The Motorcity Madman.

Way Out Wests systerfestival, som den brukar omnämnas som, är Öya-festivalen i Oslo. Där spelar många av de artisterna som senare kommer till Way Out West. Men, eftersom Way Out Wests bandbokare är nervöst tunnhåriga hipsters i 28-årsåldern som hatar ”rock” men älskar ”konceptuell rock” så kommer inte The Devil’s Blood, Baroness, Entombed till Way Out West och eftersom samma människor ogillar pop och älskar ”poppens idé” så är varken Saint Etienne, Lightships eller Steve Mason klara för Way Out West. Det är inte heller The Congos med Lee Perry i ledband, vilket bara är jäkligt konstigt.