Kan någon berätta för mig var den exakta gränsen mellan sund optimism och världsfrånvänd långsökthet går?
Ni vet, det sägs att allt är möjligt om du verkligen vill. Men det är ju inte möjligt att, säg, lyfta Kebnekajse ur marken och kasta ut det i en bana runt månen. Inte ens om man skulle vilja det jättemycket.
Någonstans måste även den mest manierade livsstilscoachen, föreläsaren med de yvigaste gesterna och spexigaste liknelserna och självhjälpsboksförfattaren i de mysigaste manchesterbyxorna dra gränsen till när något blir, inte bara kontraproduktivt utan, omöjligt att genomföra. Är idén att man då ska inse att det inte är värt mödan att kasta ut Sveriges högsta berg i rymden, utan istället fokusera på något annat, exempelvis att inte bli irriterad när man köar? Eller att lära sig att fokusera på rätt saker.
Vem bestämmer vad som är rätt saker? Det gör jag. Många känner sig manade att komma med uppslag: Lärare, vänner, chefer, mellanchefer, mjölkansvarige i bamba, föräldrar, partners, vänner, Anna Skipper, Kay Pollack.
Never mind the Pollack-bollocks.
Vi är några idealister som fan inte får ro i kroppen förrän vi kastat ut åtminstone en medelstor kulle i stratosfären. Jag talar bildligt nu, bara så att ni vet. Det finns alltså ingen kulle att kasta ut, bara ett problem som är lika omöjligt att lösa. Ska jag då hitta ett alternativ som fungerar bättre? Det finns inget – Jag har grunnat i över tio år. Jag VILL verkligen ha loss kullen… Ja, ni förstår vad jag menar.
Vad är bäst: Att fortsätta drömma, eller, att acceptera omöjligheten? Drömmar må vara livets smörjmedel, men problemet är att ju fler drömmar man när desto mindre förankrad i verkligheten blir man. Å andra sidan är en själ utan drömmar fastkedjad inuti en snabbt åldrande kropp med bara Rena rama Rolf-repriser på TV4 som förströelse och intellektuell stimulans.
Låtar att spela kring tolvslaget:
The Pearlfishers – Womack & Womack
The Mighty Diamonds – Master Plan
Donna Summer – State Of Independence
No comments:
Post a Comment