Ett moln som ser ut som en sjöhäst, del tre

I den lilla stereon på hyllan i köket i ettan i Linnéstan snurrar Van Morrison-låten Wild Honey. Maria sitter vid köksbordet och håller en halväten ostsmörgås i handen samtidigt som hon fastnat med blicken på de frostbetäckta grenarna i trädet utanför på gården. Klockan är 07.20 och hon sitter i sin rosa morgonrock och har svårt att vakna till. Kaffet ryker i muggen framför henne, men hennes tankar är någon helt annanstans. Inte hos den ensamma fågeln som sjunger i trädtoppen utanför hennes fönster, inte vid frukostbordet och inte i arbetsdagens första möte. Maria befinner sig på Sprängkullsgatan, ett par kilometer bort, tio år tidigare.

När kaffet svalnat sväljer hon glupskt halva muggens innehåll i en mun. Mackan nu på fatet, fortfarande halväten. Sminkningen och tandhygienen får komprimeras till ett minimum nu när hon igen suttit och dumstirrat bort frukosten. Hon slänger på sig en blus som inte är för skrynklig och sina dyraste par jeans som hon även hade på sig på jobbet igår. Det är tisdag. Tisdagar är veckans mest mekaniska dag. Allt ska ske av sig själv, ju mindre man tänker desto bättre. Det här tänker Maria medan hon hastar ned de fyra våningarna i trapphuset. ”Inte tänka, inte tänka” är mantrat hon vet leder till lycka om det lyckas efterföljas. Inte tänka, inte tänka, inte känna efter…

Vid spårvagnshållplatsen knyter hon halsduken hon burit med sig i handen under språngmarschen. Hon ser ettans spårvagn lämna Prinsgatans hållplats. ”En hel halvminut tillgodo”, tänker hon medan hon tar en Metro ur behållaren och gräver in hakan i den värmande halsduken. Väl på vagnen slår hon upp gratistidningen och läser rubriker och ingresser utan att reflektera över deras innehåll. Hon står och håller sig i en stolpe på andra vagnen. Vid Linnéplatsen fylls vagnen på med fler människor. Hon tränger ihop sig ytterligare och hamnar med näsan bara centimeter från en man vars tandborstning bara till en tredjedel döljer hans avskyvärda andedräkt. Vagnen saktar ned vid växeln där spåret i riktning från Linnéplatsen går samman med spåret från Sahlgrenska och står helt stilla.

Efter cirka en halv minut i stillhet, när mannen med den illaluktande munnen börjar frusta och vrida irriterat på sig, tittar Maria upp ur artikeln om vinterns populäraste färger i tidningen. Till sin förvåning märker hon att vagnen inte står vid en hållplats. Bakom sig har hon en betongvägg som utgör fundamentet i den bro som spårvagn 7 och 8 tar över Dag Hammarskjöldsleden. På högra sidan i vagnens färdriktning: träd, stängsel och en damm. På vagnen; trängsel, andedräkter, svettningar och en lammullshalsduk som plötsligt sticks och kväver.

Maria står blickstill och försöker låta bli att andas i några sekunder. Hon väntar på små ryckande rörelser som skulle indikera att vagnen sakta börjat rulla mot Botaniska trädgården. Men ingenting hände. Ekipaget stod obönhörligen blickstilla. Inuti Maria var känslorna allt annat än stilla, paniken bultar i tinningarna och inuti hennes huvud låter det som om hon stod på landningsbanan bredvid ett landande jumbojet.
Hon trycker sig förbi de tätt packade medresenärerna, fram till dörrarna som man trycker upp. De är låsta. Maria känner ingen besvikelse, men ilskan är spetsad av panik och en utdragen svordom undflyr hennes läppar: Faa-aan! Hon bryr sig inte om att folk tittar på henne, hon är knappt medveten om dem längre. Hon öppnar den lilla luckan ovanför dörrarna med texten nödöppnare och vrider om en liten kran där bakom, ett pysande ljud hörs samtidigt som mannen med den gräsliga andedräkten förvånat utbrister: ”Hördu, tjejen, vad gör du?”. Maria hör honom bakom sig, men är redan ute ur vagnen. Småstenen knastrar under en hennes fötter på ben som knappt bär henne. Hjärtat slår fort och oregelbundet men ändå lugnare än för några min uter sedan. Hon lever! Herregud, hon lever. Hon slänger upp benet över metallstängslet och lämnar spårområdet. Jackan och halsduken fastnar i staket men lossnar av hennes egen tyngd när hon ramlar ned på alla fyra i vattnet på andra sidan stängslet. Vattnet är iskallt, men hon lever. Hon klafsar längs dammens kant, det snabbast hon kan. Hon vill upp på stigen. Förlorar ena skon i det iskalla vattnet. Några änder iakttar henne noggrant från stranden på andra sidan dammen. När hon når gångbanan och med händerna på låren hämtar andan vrider hon på huvudet och ser att vagnen ett 60-tal meter bort fortfarande inte har rört sig ur fläcken.

Hon börjar gå hemåt i raska steg, eftersom hon saknar skon på vänsterfoten sätter hon bara i hälen med den foten när hon går. I huvudet redigerar hon det telefonsamtal till jobbet hon ska göra när hon sjukanmäler sig. Plötsligt illamående… magsjuka… Hon oroar sig för att någon hon känner ska ha sett hennes dramatiska sorti, men inte så mycket som hon tycker att hon borde göra. Hon är nästan helt lugn nu. Det var bara panikångest, hon höll nog inte på att dö. Inte just idag, i alla fall. Hon behövde en filt, en kopp te och kanal 9, så skulle allt bli bra. Kanske behövde hon vara hemma resten av veckan. Hon har inte bestämt sig än, intalar hon sig själv, men innerst inne vet hon att hon visst har gjort det.