Årets bästa musik

Nej, ingen Kanye West. Inga These New Puritans, under inga omständigheter något The National och verkligen inte någon Robyn heller.
Robyn, förresten; De som känner mig väl (och har känt mig länge) vet att jag faktiskt vurmade ganska mycket för henne på 90-talet, när inte så många musiksmaksriddare ville ta i henne med tång. Nu har hon lyckats med att bli både bred och kreddig, men hennes musik har ärligt talat blivit helt ointressant. Jag vet att jag har rätt här. Robyn är ett bra affischnamn för ett självständig, begåvad och ultrahipp ung kvinna. Men hennes bästa musik är inte gjord de senaste sju-åtta åren. Hennes tillskrivna fingertoppskänsla påminner ganska mycket om Madonna i slutet av 90-talet när både kritiker och en bred publik älskade sönder hennes larviga Ray Of Light-platta, som ackompanjerades av fuskfuturistiska och asien-newageiga videos regisserade av någon som kallade sig Stakka Bo. Men nog om Robyn.

Vilka är då årets tio bästa plattor? Är det ens intressant? Det har gått upp för mig att människor i allmänhet hellre öppnar chokladkalendrar och twittrar om glöggmys än med elitistiskt styv överläpp listar årets bästa musikstunder. Förståeligt, naturligtvis, men inte desto mindre sorgligt nu när exempelvis Spotify gör att musikupplevelserna kan vara så nära… och billiga.

Hedersomnämnanden går till the Autumn Defense (en besvikelse med tanke på tidigare storverk, men fortfarande bättre än all your run-of-the-mill alt-country-skit), Lloyd Cole (föredömligt urtrist och lysande på samma gång), Brian Eno (få plattor har gjort mig så arg som hans hyperpretentiösa nya skiva, vilket fått mig att fortsätta lyssna och, faktiskt, till slut anse att plattan är… ”bra”), Paul Heaton (som alltid är Paul Heaton – på ont och gott) och Sades tidlösa fish n’ chips-soul.

10. Silver Columns – Yes And Dance
Jag såg mannen som driver Fence Records webshop, kallar sig The Pictish Trail och som utgör ena halvan av Silver Columns på ett ytterst glest befolkat Parken i Göteborg förra året när han var förband till Malcolm Middleton. Utrustad med diverse synthar, en Gibson Les Paul, en utomordentlig sångröst och en skev humor som han framförde på en dialekt så bred att den knappast rymdes i hans pyttelilla kropp, bjöd han helt ensam på storartad elektronisk popunderhållning. Silver Columns låter ungefär som det jag hörde då: Det är hemvävt och tv-spelsretro, men också själfullt och svängigt. Musik som hela tiden närmar sig kitsch, men som om man skrapar på ytan är något så ovanligt som dansmusik med begåvade texter.

9. Ghost – Opus Eponymous
Om någon inför det här året hade sagt till mig att årets svenska nykomlingsband skulle vara ett outtalat ironiskt satanistiskt pop-black metal-band hade jag nog avfärdat personen i fråga som chalmerist, eller åtminstone, serietecknare. Men ställd inför Ghosts debutplatta är det bara att inse att utvägen från den ”extremismens återvändsgränd” som all hård hårdrock inte kunnat backa ur i snart 20 år – det går inte att spela hårdare, snabbare eller tyngre eller dyrka satan lite mer än föregångarna – heter: riktiga melodier, starka låtar, mindre dist och skönsång istället för löjeväckande growl framstår det hela som lite mer begripligt. Men bara lite.

8. Tunng – … And Then We Saw Land
Det är lätt att tro att Tunng är ett av alla de brittiska band som är lite för coola för sitt eget bästa och vars musik i bästa fall ackompanjerar en shoppingstund i en hip klädbutik, på väldigt lagom volym. Termen ”Folktronica” är ju dessutom direkt hälsovådligt i all sin konvulsionsframkallande pretention. Men Tunng nöjer sig inte med att gör sval reklamfilmsmusik vars bäst-före-datum passerat innan halva låten spelats. De har låtarna och en långhårig drufs på nylonsträngad gitarr som ger hela anrättningen en sympatisk touche av ödmjukhet, intelligens och korviga raggsockor.

7. Magic Kids – Memphis
Det här med indiekollektiv är inte min grej. Nu är jag inte säker på att Magic Kids är ett sådant, men det sällsynt usla bandnamnet och de få bilder jag sett på dem tyder på det. Tur då att de besitter en närmast prefabsproutsk charm och en sådan uppriktig förtrollning inför 1960-talets bästa låtskrivarhantverk. De stannar inte bara vid att lite slött banka igång det gamla Be My Baby-trumkompet och gömma sig bakom gigantiska halvakustiska gitarrer. Memphis låter 60-tal men utan att man behöver ta ordet pastisch i sin mun.

6. Charles Lloyd – Mirror
Memphis-bördige Charles Lloyd ägnar sig väldigt lite åt den sortens stånkiga rhythm n’ blues som man oftast förknippar med staden. Hans version av jazz sker i mötet mellan nytt och gammalt, tradition och nyskapande och, ursäkta formuleringen, svart och vitt. Det ”vita” står det tyskt strikta skivbolaget ECM för. Versionen av Beach Boys ”Caroline, No” är sublim.

5. Saint Etienne – A Glimpse of Stocking
Så fick till och med Edberg* jul-feeling till slut…

4. Tracey Thorn – Love And Its Opposite
Everything But the Girl är förmodligen världens mest underskattade band. Därmed är det väldigt glädjande att duons absurt sympatiska kvinnliga äkta hälft upplever en riktig succé-comeback.
Tracey Thorn gör fullvuxen kvinnlig popmusik som aldrig någonsin faller i det baktunga gälivarehäng-sväng som mycket gubbrock gör. Dessutom har hon världens bästa sångröst och är en alldeles strålande textförfattare.

3. Håkan Hellström – 2 steg från Paradise
Först och främst: Den makalösa hypen och kärleksbombandet som Håkan möter överallt, förutom i människor med små hjärtans brev till insändarsidor, är alldeles oerhört välförtjänt. Håkan räddade inte bara svenskspråkig popmusik, vad han gjorde är snarare att sätta jetmotorer på segelflygplan. Svenskspråkig popmusik innan år 2000 var i bästa fall halvknasigt skämt (bob hund) eller ett tonsatt självmordsbrev (Eva Dahlgren et consortes).
2010 är Håkan Hellström Sveriges största och mest originella popstjärna. Han gör vad han vill och, med hjälp av i första hand Björn Olsson, gör han det väldigt bra. Stora delar av 2 steg från Paradise är precis så briljant som en trollbunden kritikerkår vill göra gällande, men den är trots allt bara Håkans tredje bästa platta.
När Håkan lyckas vässa de vuxna texterna (vilket han snart kommer att göra) så att de blir lika sylvassa som de post-juvenila eposen på hans debutskiva kommer han att överträffa sin debut och sitt vilsna mästerverk Ett kolikbarns bekännelser, därmed inte sagt att hans nyfunna självförtroende inte klär honom alldeles utmärkt. Men än har han faktiskt inte gjort det.

2. Teenage Fanclub – Shadows
Teenage Fanclub bör vara världens minst cyniska band. Med tanke på deras rötter i det tidiga nittiotalets mest nihilistiska slackerkultur är det onekligen en ganska stor bedrift. I år 20-årsjubilerade bandet med sin bästa skiva till dags dato, det må vara en liten förvrängning av sanningen, men jag håller fast vid den ändå: Teenage Fanclub är ett av få band som fortfarande blir lite bättre för varje nytt album de släpper. Dessutom är Sweet Days Waiting årets låt och Gerard Love årets mest skönsjungade Asperger-personlighet.

1. Steve Mason – Boys Outside
Många människor har känt sig kallade att tonsätta sin depression. Få personer har dock lyckats göra det lika... bla, bla.
Steve Masons tidigare grupp Beta Band betydde aldrig ett dyft för mig. De var den typen av trevlig poporkester som spelade trevliga poplåtar av vilka det går 13 på dussinet, oavsett vad Nick Hornby har att säga i frågan.
Steve Mason hoppade av Beta Band släppte någar besynnerliga skivor under märkliga alias och försvann… För gott, enligt egen utsago. Det stämde inte, som tur var.
Med ett album så blankpolerat att det borde framstå som sterilt kryper han så nära som musik någonsin kan göra. Texterna, i synnerhet den djupt obehagliga I Let Her In, har mer att göra med kardialkirurgi än med normal poplyrik.
Steve Mason har lyckats tonsätta den klassiska Monty Python-sketchen ”Chocolate frog” där en konfektyrproducent grips av polis eftersom företaget bland andra märkliga godsaker lanserat en pralin där kinderna genomborras av sylvassa fjädrar – ever so gently – när man sätter tänderna i den.