Walk on

Det finns en tillsynes obetydlig ögonblicksbild som etsat sig fast i mitt minne när jag tänker på vinter och minusgrader. Händelsen utspelade sig för ungefär sju år sedan. Jag var, som det så populärt heter, mellan arbeten. Jag hade arbetat på bank i Stockholm under våren och sommaren, men var tillbaka i Göteborg för att frilansa som journalist. Vad jag egentligen gjorde var att jag skrev låtar och mådde lite halvkasst. Jag stämplade inte. Jag har faktiskt aldrig stämplat. Fråga mig inte hur det går ihop. Just den här vardagskvällen, det bör ha varit i januari, satt jag på Red Lion på Mariaplan med en brun öl framför mig och en liten påse salt- och vinägerchips. På tv:n spelade Leicester City (de hade Walker’s-reklam på tröjorna, samma fabrikat som chipsen framför mig) mot något annat bottenlag i den säsongens Premier League – Det kan ha varit Everton, men jag är inte säker. Den engelska puben i hjärtat av Majorna var ganska ödslig. Utanför fönstret ven en iskall snöig vind runt husknutarna, men inomhus i den bruna pubmurrigheten var det förhållandevis varmt och inbjudande.

På något sätt sammanfattade situationen mitt liv oerhört väl just då. På en tv-skärm utspelade sig någon form av förströelse som få människor brydde sig om. Utanför var det kallt och mörkt. Där inne satt jag *trumvirvel* ensam och dövade tristessen med alkohol och fettbildande sura snacks.
Men hur mycket jag än önskade att livet skulle bli radikalt annorlunda kände jag ändå en form av hemtrevnad och acceptans över tillvaron. Det slog mig att de ”tragiska” attributen runt omkring mig trots allt var något som jag valt själv och som jag kanske till och med en dag skulle komma att sakna – vid vissa tillfällen.

Ikväll går jag och ser en toppmatch i samma liga, med människor jag gillar, på en pub på andra sidan staden. Ingenting och allt har ändrats på sju år. Jag är precis den personen jag inte var då heller, för sju år sedan.