Burst Noel

Idag bjuder jag på några mindre relevanta populärkulturella refelektioner.

Först två braskande nyheter från populära populärmusikorkestrar:

The Ark splittras. Förlåt: CHOCKBESKEDET I NATT: THE ARK SPLITTRAS!
Men först efter att de mjölkat sin publik på en sedvanlig farvälturné. Eller om det är publiken som mjölkar bandet på turnén, det är väl så de vill se det. (De i det här fallet är skivbolaget och bandet).

Det finns bara en naturlig reaktion på det här beskedet: Jaha? Du kanske redan trodde att The Ark hade splittrats. Nej, de måste skicka ut en kommuniké om att de ska splittras. Riktiga band skickar inte ut pressreleaser och ger sig ut på oändliga farvälturnéer. Riktiga band imploderar i ett svart hål av ovänskap, musikalisk likriktning och missbruk. Om man aldrig officiellt går ut och lägger ned bandet behöver man inte heller skämmas när man återförenar det åtta-tolv år senare, men då kan man ju förstås inte heller kräma ur folk pengar för farvälturnén.

Kommer The Ark saknas på den internationella popscenen? Nej. Kommer The Ark saknas på den svenska popscenen. Hm, ja, kanske. Eller nej, det kommer de inte. Men de lämnar ett radband av trevliga poplåtar bakom sig. Till exempel den där Calleth You, Cometh I (opretentiös titel) och den där… öh… ja vad den nu heter. Det är inte det sämsta, att lämna några fina bitar bakom sig alltså.

Dagen innan Ola Salo bestämde sig för att hans ego inte riktigt rymdes i den tvångsjacka som är The Ark meddelade hårdrocksbandet Judas Priest att de kastar in, eller eventuellt – hänger upp – handduken. Men först ska de naturligtvis turnera östeuropeiska ishallar och sälja t-shirts. Kommer de att saknas då? Ja, men de har ju på sätt och vis saknats sedan 1990 redan som det är.

Vi byter spår här. Jullåtar!
Trots att Saint Etienne precis släppt ett riktigt bra album med poppiga jullåtar känner jag att det är svårt att hitta bra poplåtar med jultema. Darlene Loves Christmas (Baby Please Come Home) finns visserligen och Everything But The Girls 25th December träffar också rätt. Men det finns egentligen bara en låt som du verkligen behöver id et här sammanhanget. Jag tänker naturligtvis på Malcolm Middleton och Burst Noel. Alla låtar vars första textrader lyder ”Last year I got nice for Christmas / Stayed at home and no one missed us / Lying on her bathroom floor / I don’t want to ‘ho-ho-ho’ no more” är bra. Särskilt om de följs av att ett juligt men dystert klockspel gör sitt inträde i låten.