Rune hade fortsatt sin promenad förbi Packhuskajen och ned till Järntorget. På pressbyrån hade han köpt ett paket Tenor innan han hoppat på treans spårvagn och åkt till Olskroken och bytt till buss 17. På den satt han nu. På en plats bakom främre mittdörrarna bakom en plexiglasskiva på vilken en vandal hade skrivit den något mystiska sloganen ”GY – Mycket tyngre” med svart tuschpenna. Rune läste den gång på gång medan bussen krängde upp för backarna mot Björkekärr utan att begripa vad det betydde. Det gjorde honom lite irriterad. Det var inte bara själva vandalismen som gjorde honom upprörd. ”Varför skriver man något som inte kommunicerar något till 98 procent av dem som läser det?” Han visste inte om fler en två procent av de passagerare som suttit på hans säte och läst meddelandet förstod vad det betydde, men han gissade att så få gjorde det.
När han var ung ristade man sitt eget och flickan man åtråddes namn i ett träd. Sedan var det bra med det. Inga fler romantiska gester och inga fler förstörelselustar, om man bortser från att många förstörde sin ungdom genom att skaffa ungar som 18-åringar. Fast ungdomen var inte så mycket att förlora då, tänker Rune. Han hade å andra sidan aldrig skaffat några barn alls. ”Skaffat” (Rune skrattade till åt uttrycket så att den unga flickan på platsen bredvid slängde en blick som sa ”Typiskt mig att hamna bredvid en alkoholistgubbe”). Man skaffar ny tv, eller möjligtvis en hund, men barn… Hur skulle han ha burit sig åt? Man måste ju skaffa sig ett fruntimmer innan och sedan… Rune hade ingen lust att tänka på vad han hade behövt göra sedan.
När Rune klivit av bussen fick han tränga sig igenom en klunga med flickor i 15-årsåldern som svärmade kring busskuren. Det tycktes inte lägga märke till honom. Han forcerade sig igenom överdimensionerade dunjackor, bubbelgumsdoft och gälla röster. Men Rune var ingen surgubbe, han var ingen snuskgubbe heller, han var en oansenlig gubbe. En sådan som 15-åriga flickor sveper förbi utan att reflektera över, som en tegelvägg. Själv gjorde det honom inget att han varit tvungen att trampa i en vattenpöl nedanför trottoaren för att den färggranna skaran uppehöll hela trottoaren, ändå hade de lyckats passera honom på båda sidor. Rune blev ändå glad av unga människor. Han önskade att han hade fått följa med dem dit de nu skulle – ingenstans, med största sannolikhet – och ägna eftermiddagen åt planlöst babbel och simma ryggsim i känslan av att ingenting är omöjligt.
Han slängde en lysten blick efter tjejgänget som försvann nedåt backen, inte på sexuellt sätt – sådan var han inte, utan på ett ömhetstörstande vis. Hade han kunnat lära dem något? Hade han haft någon visdom att ge med sig av till dem? Vad hade han kunnat lära sig av dem, eller snarare, blivit påmind om? Att vänskapsband blir mindre viktiga ju äldre man blir. Att ord bara är luft eller svart bläck på vitt papper. Han hade inte velat vara cynisk, eller fått höra något cyniskt av dem heller.
På soffan, med den röda filten över knäna och en kopp te i handen. Tv:n stod på utan ljud samtidigt som han lyssnade på P1. På bordet framför honom stod en skål med två apelsiner i. Han ville inte han någon men tog en ändå, så att de inte skulle förgås. Skalet var hårt och lossnade i små, små bitar som han la på ett reklamblad från Siba som låg på bordet. Det gjorde honom ingenting att frukten var svår att skala. Det gav honom något att göra och tid, det hade han i överflöd. Utanför fönstret föll snöblandat regn till marken. Rune hade tagit in trasmattan som han brukade ha på golvet på balkongen (så att det skulle bli lite varmare om fötterna när han gick ut i strumplästen) redan i början av september. Det kändes skönt att den var i varmt och tryggt förvar i källarskrubben nu, så att han inte skulle drabbas av våta fötter om han glömskt klev ut på balkongen och mattan efter att det hade regnat, exempelvis ikväll. Man kan ha tofflor på balkongen istället, tänkte Rune, tofflor som man inte är så rädd om. Han var nu sölig om fingrarna efter dissekerandet av citrusfrukten. Han kvävde en tanke att torka av händerna på filten och reste sig för att gå mot hushållsrullen i köket. Han tog med sig skalbitarna och den droppande deformerade fruktköttsklumpen.
No comments:
Post a Comment