Istället för musik: Förtvining

För några dagar sedan listade jag vad jag tycker är 2010 års bästa album. Då hade jag med Saint Etiennes julskiva. Den är i mångt och mycket ett unikum eftersom den är lyssningsbar, för att inte säga njutbar, men det motsäger inte det faktum att det är en skiva gjord av ett band på nedgång. Kanske inte kreativ nedgång, men det var många år sedan Londontrion var, för att tala med Henrik Schyffert, kattens potatis.

Tar man ett titt på de julskivor som recenseras i dagens Göteborgs-Posten behöver man inte ha läst musikvetenskap på universitetet och analyserat Hjort-Anders eller 1300-talets böhmiska kammarmusik för att inse att en julskiva är den sista utvägen när en karriär befinner sig i fritt fall. I vissa fall har karriären redan slagit i betonggolvet för att som en lealös kropp släppt från 50 meter upp studsa till på ett ganska makabert sätt. Läs följande namn och begrunda deras relevans 2010:
Tommy Nilsson, Mariah Carey, Linda Lampenius och Christer Sjögren. Vattnas det i munnen på musikälskaren?
Inte? Provsmaka följande julbord med akterseglade schlagerdonnor, melodifestivaldivor och tredjeplacerade Idolfinalister då: Malena Ernman, Sarah Dawn Finer, Måns Zelmerlöv och den streptokockstinna sillsalladen Sanna (Nielsen)/Shirley (Clamp)/Sonja (Aldén).

Vad kan vi dra för slutsatser av ovan nämnda artister och deras nya skivor? Det mest grundläggande blir ju att skivbolagen fortsätter sin enträgna – och föga framgångsrika – strategi att kränga ljudbärare till folk som verkligen inte är musikintresserade. Visst, årstiden gör att en och annan stressad sistaminuten-julklappsshoppare stoppar ned en Linda Lampenius till faster Gunilla i korgen på Ica Maxi.

Det har talats mycket om att musiklyssnarna inte längre är villiga att betala för sin musikkonsumtion hemmavid. Spelas en låt dygnet runt i en månad på Spotify renderar det upphovsmannen 72 kronor. Inte en jättebra deal, om man ser det krasst, men vad är det som skiljer Spotify från radion eller MTV (när den kanalen befann sig i sina glansdagar)? En ökat exponering borde ge ”produkten” ökad draghjälp OM produkten var något att ha. Skivbolagen har i ett par decennier nu försökt att kräma ut skivköparna genom ständiga remastringar och nyutgåvor av sviktande kvalitet. Varför ska någon köpa dem?

Genom att ständigt satsa på att sälja dagssländor som Melodifestivalen- och Idolartisters skivor med oerhört kort bäst-föredatum vid en speciell tidpunkt har skivbranschen själva underminerat musikintresset hos allmänheten.
Var finns all intressant musikjournalistik? På nätet. Vad finns all intressant musik? Just det, på samma ställe. I de allra flesta få idealistiska skivaffärer som finns kvar vill de multinationella skivbolagen fortfarande sälja konserverad gröt. Och de vill att du köper den JUST NU för att maximera och planera inkomsterna. Köp Minnahs platta just nu! Vem kommer komma ihåg henne om ett år? Då kommer den kosta 29 kronor när Åhléns försöker bli av med sitt restlager.

Men musik är, som jag skrivit tidigare, numera lättsam helg-tv-underhållning. Ingenstans tar skivbolagen höjd för att locka till sig en ny generation musikintresserade människor som får valuta för de pengar de kan tänkas vilja investera i sin musiksamling. Att bli berörd av musik är inget som inte längre är modernt. Det handlar inte om det. Det handlar om att de som vill ta musik på allvar har lättare att göra det gratis än att spendera pengar till Universal. Vilket antagligen egentligen är något bra.