Oh, Happy Day

Det finns ett lugn och en trygghet i ögonen på dem som är religiöst övertygade. Jag kan avundas det. De säger ”Det spelar ingen roll om ni kommer dragandes med logik och vetenskap eller säger att bevisbördan ligger på mig som troende – Det är er förlust – Ni som inte tror.”

Att vara övertygad om något. Jag har varit övertygad om väldigt många saker under mitt liv. Det mesta har, utan att på något sätt försöka framstå som dramatisk, visat sig vara fel. Jag har varit övertygad om att Kiss var världens bästa rockband, att jag visste exakt hur mitt liv skulle bli vid 35 – när jag var 20, att MUF hade rätt, att Systembolagets monopol borde avskaffas, att kommersiell radio och tv var av godo och skulle komma att berika utbudet, att en lyckad lördag innefattade tecknad film på förmiddagen och massor av läsk med druvsmak.

Alla de här sakerna har varit fel.

Det är klart. Alla de här sakerna har varit subjektiva. Guds existens är inte subjektiv, även om den fasansfulla kommentaren: ”Jag tror inte på Gud, men jag tror på något” tycks föreslå det. Att ingen Gud existerar kan vara bland de första pessimistiska sanningarna man väljer att tro på. Även om religiositet nästan alltid innefattar en starkt fatalistisk grundsyn, skulle den aldrig överleva utan ett ganska stort mått optimism.

Vi vet att ingen Gud existerar. Jag vet det, du vet det. Alla vet det. Innerst inne. Försöker jag provocera nu? Nej, det gör jag inte. Människor som är bokstavstroende, oavsett vilken religion de bekänner sig till, skriver i grund och botten egentligen under på ett system av värderingar och traditioner vilka de tror är av godo oavsett vad som är sant och inte. Vad som är sant är egentligen irrelevant inom det spirituella området.

Vi vet att väldigt lite av det som står i de där gamla böckerna inte är sant. Det har inte hänt. Inga buskar har brunnit och inga hav har delat sig. Ingen gris har slaktats och återuppstått dagen efter. Ingen har flugit för nära solen och störtat till marken – åtminstone inte för att vingarna brann upp.

Men att tro på något till punkt och pricka genererar en trygghet, en känsla av ordning, något att luta sig emot. Att veta att oavsett vad som händer här i jordelivet så finns en ”plats i solen” efter döden skänker ett lugn. Jag kan som sagt vara avundsjuk på det. Det blir inte så mycket som man måste hinna med om man tror på det, vilket antagligen leder till att man hinner med mer eftersom man stressar mindre.

När jag gick i första ring hade jag en kompis som var praktiserande kristen. Jag frågade honom hur det skulle kännas om allt visade sig vara en stor lögn. Han ryckte på axlarna och sa att det inte var en lögn. Jag stod på mig, på den unga ivrige ateisten och cynikerns vis, hävdade att det inte fanns några bevis. Han log och sa att om det inte skulle vara sant skulle han ändå ha levt på ett sätt som han kunde vara nöjd med och fått en inre ro som hjälpt honom i många lägen. I hans värld fanns det ingen nedsida. Vi får ju inte något facit förrän vi dör ändå. Om ens då.

Hur kommer det sig att jag, och många ateister med mig, som inte egentligen har några moraliska åsikter om lögner blir så förbannade på att andra väljer att leva en lögn? Vi säger att det beror på att de troende försöker pracka på oss sin tro, eller ännu värre att krig startas i religioners namn. Och det är ju sant. Men det är tryggheten och lugnet vi är avundsjuka på. De förstår inte livets fasansfulla enträgenhet. Den som hade varit så ljuvlig att slippa.