Egentligen är jag inte så mycket "Kapten Stofil" som man skulle kunna tro när det kommer till modern kommunikation. Det händer faktiskt till och med att jag använder mig av smileys. Jo, det är sant. Gör man inte det tycks vissa tro att man är skitsur och det är jag ju, men det vill jag inte alla ska veta, i synnerhet inte om jag exempelvis via sms ska be någon om en tjänst. Förkortningar är en annan intressant fråga. På journalisthögskolan fick jag lära mig att man i absolut möjligaste mån ska undvika dem i löpande text eftersom ögat stannar upp och fastnar vid olika förkortningar. Men jag är inte dummare än att jag förstår att förkortningar är väldigt praktiska när man har ett begränsat utrymme att formulera sig på.
Jag kan till och med känna viss förståelse för att skriva i talspråk i forum som sms, Twitter, statusuppdateringar på Facebook och e-mail. Att skriva "D" istället för "Det" tycks mig något onödigt då ordet inte är särskilt långt i sin ursprungsform. Men vill man framstå som en grundskoleelev för att vinna vissa retoriska poäng i sin argumentering så står det var och en fritt.
Vad jag däremot inte alls begriper och som jag ibland arbetar upp ett ganska ilska inför är stavningen "oxå" som blivit ganska vedertaget till och med i arbetsrelaterade mail från vuxna människor! (Jag har stött på de ännu mer besynnerliga varianterna "oxo" och "åxå"... också.)
När Slade döpte låtar till Mama Weer All Crazee Now och Cum on Feel the Noize så var det charmigt. När Prince latent stavade fel på flera av sina roligaste elektropop-piruetter så var det också ganska kul. Men "oxå" är inte kul. Inte ens grundskoleintellektkortet går att spela ut här. Oxå är en språklig avskyvärdhet som vi måste styra våra barn från att använda. Kanske går det att hota med att fula gubbar väntar runt hörnet på barn som stavar ordet "också" på ett alternativt sätt. Fula rättstavande svenskalärargubbar med pekpinnar i högsta hugg.
Har för mig det finns en buljong med namnet Oxo..? Inte för att det hör ovan till men ändå.
ReplyDeleteKänner mig lite träffad, då jag ibland använder tax som plural för tack.
ReplyDeleteMed anledning av din text ovan: Jag förundras över det mycket göteborgska oskicket att, efter ett gäng grumliga alternativöl, sluta använda förnamn till förmån för efternamn. Exempelvis: "Berggren! Berggren, gå till baren med daj, det är ju din tur nu dô!". Kommer oskicket från Göteborg, eller föll det bara i god jord här?
Bobby: Du behöver inte känna dig träffad för ditt milt humoristiska användande av ordet "tax". Det var inte överhuvudtaget måltavla för mina förvirrade tirader.
ReplyDeleteNär det gäller användandet av efternamn som tilltalsnamn vid inmundigandet av öl får jag nog bli dig svaret skyldig.
Min tes är att mäns (över-)användande av efternamn som tilltalsnamn härrör från lumpartiden. Denna ändlöst fascinerande tid i många mäns liv då dråpliga situationer radades upp och fortsätter att bilda ett ändlöst radband av underhållande berättelser vilka även vi som slapp det militära mycket frikostigt får ta del av - inte helt sällan när inmundigande av öl är inblandat.
Det är även vanligt att när man utövar någon form av lagidrott tilltalas med sitt efternamn. Exempelvis: "Halifax, för helvete, jobba hem"
SuperB: Tack för uppdateringen av livsmedelsvarumärken!
Ja, det stämmer nog. Och jag måste säga att jag underskattat min lumpartid. Pistoler, kpistar, kebaber med béarnaise, Samik Webler, Roger Gunnarsson, hallänningar med svårigheter att marschera - det var kanske då jag peakade.
ReplyDeleteJag använder enbart (korrekta och allmänt vedertagna) förkortningar när det blir trångt i twitterfeeden. I övrigt ser jag oförmågan att stava korrekt som en skiljelinje mellan "folk" och "folk". Dyslektiker givetvis undantagna (fastän jag erkänner att de borde använda sig av de rättstavningsredskap som står till buds, eftersom de borde vara ganska medvetna om sitt funktionshinder...)
ReplyDelete