Industri

I väntan ligger lösningen skavfötters med målet. De sover tätt intill varandra under en filt av tvivel. I mitt rum hänger tavlor som jag trodde att jag tyckte om, det gjorde jag verkligen – innan jag hängde upp dem på de vita väggarna. Nu blänger de på mig trots att de i sin skandinaviskt strama abstraktionism saknar både ansikte och ögon. Med stearinljus försöker jag att ge rummet en välbehövlig värme. Om tv:n är på (det är den) så finns det också spår av mänskligt liv i lägenheten.

Du kan höra en melodi av Jan Johansson för ditt inre(den där han tonsatte hur falukorv smakar). Det luktar furu och dina strumpor är blöta. Den öppna spisen sprakar hemtrevligt (är det veden i elden som doftar?). Ett glas rödvin gör rutorna immiga. Du är närmare naturen nu. För där borta finns en brygga och en sjö med kallt mörkt vatten. Du tänker att du kommer börja varje dag med ett dopp när våren kommer. Livskvalitet, tror du att det kallas.

En alldeles ny människa balanserar i sin moders knä, som en marionettdocka håller hon kring mammas tummar med sina egna armar utsträcka över sitt huvud. Blicken är fokuserad vid något och munnen formar ett ”o”. Korviga strumpor trampar styltigt som en häst som travar utan att komma någonstans. Men varför vilja någon annanstans? En dag kommer hon vilja vara tillbaka just här, alltid några få minuter från mat, sömn och kravlös kärlek.

Någon ruskar försiktigt men målmedvetet i en trött gammal kropp. Inget gensvar. Lukten av handsprit och billigt helfabrikat har spridit sig ända hit, till uppvaket. Men alla orkar inte vakna upp efter operationer som utförts för att åtgärda något som för länge sedan slutade fungera. Kanske svävar hon här i rummet, kanske tar hon färjan över en flod, kanske återser hon dem som hon älskade förr, kanske sover hon bara djupare nu. De tidigare ihärdigt ruskande händerna håller i en journal nu, ögon som talar med varandra, någon skakar på huvudet. Tyst samförstånd och den sovande rullas sakta ut.