Pågående ärenden

Det pågår en mytologisering av mina ungdomsår. Den författas inte av mig, men jag uppskattar den naturligtvis. Håkan, såklart, sjunger om misstro i en nedlagd hamnstad och om gatorna som jag frekventerade, eller önskade att jag frekventerade, på den tiden då Göteborg (alltså Göteborgs centrum) glittrade som en discokula i fantasin på en uttråkad förortsunge.

Men vad gjorde jag? Vad gjorde jag i verkligen de där alldeles första darrande åren på 1990-talet? Jag åkte omkring i Göteborg och gick på Rockslaget (en rockbandstalangtävling) i olika skolaulor.
Det var mina lördagskvällar under gymnasiet.
Kortedala, Biskopsgården, Askim, Munkebäck. Majorna, Tuve, Blå stället i Angered, Backa, Högsbo, Frölunda. Torslandahallen.

Det hände andra saker också, under det där första gymnasieåret. Det låg ett ställe på Östra Larmgatan som hette L’incontro, de spelade förfärlig technomusik från Beneleux. En flicka som jag tappat namnet på, men som var från Pixbo. Hon sa, till sina vänner, när hon trodde att jag inte hörde det: ”Jag går med honom fast han är ful.” Vi gick uppför Avenyn och svängde av till höger på Arkivgatan, sedan hånglade vi i parken utanför Kåren som vi inte kom in på. Vi blev blöta av gräset. Sedan åkte hon hem till Mölndal. Vi sågs nästa helg, men hon var så vacker att jag blev paralyserad och vi gick omkring planlöst på stadens gator utan att jag visste vad vi skulle hitta på eller prata om. Hon tittade oavbrutet på klockan, jag tror att vi tog en öl på Plankan (som numera heter Smaka på Vasaplatsen) till slut, innan hon åkte hem igen och vi aldrig mer hördes av.

Jag minns en Sophie i ett kollektiv vid Sankt Jörgens på Hisingen. En Mats satt i ett rum och spelade gitarr. Hans band hette Varvett och han ville att jag skulle lyssna på deras demokassett. Jag undrade vart Sophie hade tagit vägen. Hon hånglade med någon annan i trappan. Jag gick i regnet kilometrarna till Wieselgrensplatsen och väntade på nattbussen hem till Torslanda. När bussen kom spydde en kille med Blåvitt-halsduk på mina nya Dr. Martens (You do the math).

Jag blev skallad blodig en gång på Plankan. Håkan spelade på övervåningen med Broder Påvel. Han som skallade mig och hans polare blev utslängda. Jag snyftade ömkligt. När jag gick därifrån väntade de på mig runt hörnet och jag blev upphunnen i höjd med Vasagrillen, jag minns att jag blev fälld till marken (asfalten var kall och blöt). Sedan fick jag en spark i bröstet och en smäll på näsan så att jag började blöda näsblod igen. Det som slår mig idag med det här är att det då framstod som så naturligt. Visst, jag hade otur, men det var ändå en oundviklig självklarhet. Man gick ut och ibland fick man stryk. Det var så det fungerade.

På Valvet på Första Långgatan hängde Skinheads och, något överaskande, ABF-rockbanden. Det var det enda stället på rätt sida älven som ett sketet band från Torslanda kunde få spela på. De sålde bara folköl, men klientelet var trots det monumentalt berusade. Vi spelade väl Nirvana-covers och ett par egna låtar.
Nu ljög jag: Vi fick spela i en idrottshall vid Vagnhallen Majorna en gång också, förband till ett Majorna-band som hette Mentallica. De var jävligt usla, nästan lika usla som vi, de spelade Nationalteatern- och Ebba Grön-covers. Någon sa att sångaren i det bandet är artisten som idag kallar sig Roffe Ruff, men det tror jag inte på.