November

Några år efter trettio förvandlas sakta men säkert huden till kevlar. Jag tänker nu inte på åldrandets nedbrytande effekt på kroppen, utan på psykets förmåga att stå ut med förolämpningar. Inga smädelser, hur sinnligt än de må vara formulerade, får mig numera att gnissla tänder eller tugga fradga. Nej, inget om rondör, håravfall eller ens gemena påhopp på Göteborgs Atlet- och Idrottssällskap. Säg att jag har fula skor och jag ler och ger dig rätt. Kalla mig självömkande och dum och jag tar dig i hand och tackar för uppmärksamheten.

Värre är det med de där vänligt menade bisatserna. De som i vissa fall till och med är menade som uppmuntrade humörshöjare.
”Oj, det trodde jag aldrig…” eller ”Jag trodde att du vid det här laget skulle ha…”.
De som implicerar att man har gjort ett oväntat, men fullt acceptabelt, val. Jag har fan inte valt någonting. Jag befinner mig just här på grund av slump och sinkadus. Jag klamrade mig fast vid en vrakdel och flöt hit. Skeppet gick under på jungfrufärden, men jag är fortfarande vid liv. Nu sitter jag här. Precis här och väntar på att bli upplockad och tagen långt härifrån, som sången går, ”när tiden är rätt”.

Från min nya arbetsplats ser jag en liten bit av Göta älv. Jag kan se Älvsnabben lägga till och gå ut – i några få sekunder. Alltid något. Jag kan se taken på spårvagnarna och bussarna. Människor på väg någonstans. Taxibilar som kör för snabbt. Cyklister utan trafikvett. En kvinna tar ett kliv över en vattenpöl. Ett litet steg för mänskligheten, men ett rejält älgkliv för den lilla lilaklädda damen. Någon korsar gatan med en Fjällräven Kånken-ryggsäck och blir nästan påkörd av en vit Audi. Inte alls ”nästan påkörd”, det ser bara ut så här uppifrån. Det ser också ut att bli snö. Här uppifrån.