Milk + Honey

Aktuellt hade häromdagen ett inslag som handlade om att professionella musiker använde sig av betablockerare för att dämpa de fysiska uttrycken som nervositet tar sig. Violinister vill inte drabbas av darrande stråke och operasångare vill inte drabbas av hjärtklappning (om den inte har sitt uppsåt i en överdos av gräddsås och katrinplommonspäckat vildsvin). Därför tar de receptbelagd blodtryckssänkande medicin.

En läkare, vit rock och hornbågade glasögon, uttalade sig att ingen skulle behöva medicinera sig för att klara av att utföra sitt arbete.
Ett festligt uttalande för alla som någonsin befunnit sig på en hyfsat normal arbetsplats. Huvudvärkstabletter, Imodium, antidepressiva, koffein, nikotin, torr fredagsbulle, Afterworköl, hallonlakritsskalle och aftonbladet.se får Sverige att gå runt.

Jag vet inte hur många chefer som jag har haft som sagt att målet med det/den här företaget/avdelningen är att alla ska komma in till jobbet och vara entusiastiska och glada inför en ny spännande arbetsdag. ”Ni, de anställda, är det här företagets största tillgång”. ”Det viktigaste är att ni mår bra, människan kommer först”.
Ja, om man undantar aktieägarna, kostnadsbesparningar och ren och skär vinst förstås.

Hur mycket är ditt liv värt omräknat i kronor per timme? Du får ett kuvert i slutet av månaden som talar om det. Om du har tur. Mitt liv är inte lika mycket värt som mellancheferna som lärt sig hur man entusiasmerar sina underhuggare på en tvådagars ristretto- och mintpastillsfylld workshop på Solvalla – i sällskap av en livscoach-konsult som lärt sig att fakturera sig lycklig.
Men om alla människor är lika mycket värda borde, enligt enkel logik, min fritid vara mer värd än chefernas. De får ju större lön (för mödan) under arbetsdagen än vad jag får, jag får mer ut av min fritid. Alltså borde jag ha väldigt mycket betalt om jag tvingas jobba kväll eller helg. Det är under min fritid som mitt liv innehåller något som i gynnsam vind skulle kunna beskrivas som värdefullt.

Kanske är det därför jag har svårare att koppla på Stomatol-leendet strax efter 08.00 på vardagsmorgnar?

Kanske är jag bara negativ. Skratt är smittsamt och förlänger livet. Det har jag hört från personer vars humoristiska förmåga opererades bort redan vid mycket ung ålder.
För dem är skrattet mer ett ticks än en värderande reaktion. Jag önskar att jag var som dem, ibland.