Rune stiger ur sängen klockan 06.30 varje vardagsmorgon, bajsar, klär på sig och tar klockan 07.19 buss 17 från Stabbetorget till Centralstationen. Han är 66 år och pensionerad försäkringstjänsteman.
På Cassels kafé, ett inglasat oaptitligt vakuum i norra Europas mest deprimerande shoppingcenter, äter han sin frukost mellan klockan 07.55-08.55: Alltid kaffe med en skvätt grädde och ett rundstycke med ost och paprika, till påtåren en medhavd chokladbit – Pigall eller Skotte, på fredagar en mazarin.
På kaféet läser han morgontidningar, Göteborgs-Posten som han burit med sig hemifrån och Metro som han tagit ur den lilla lådan vid busshållsplatsen. Han börjar alltid med Metro.
Innan dess hälsar han vänligt, men inte kontaktsökande, på damen vars namn han inte minns som slår sig ned vid bordet mittemot vid halvniotiden varje dag. Hon har presenterat sig en gång – i november förra året – när ett försök till konversation uppstod efter månader av igenkännande nickar. Rune gillar inte att prata medan han äter frukost – i synnerhet inte om små hundar och barnbarn. Efter att ha nickat artigt och svarat ja och nej vid lämpliga tidpunkter harklade han sig och sa helt sonika till kvinnan att han föredrog att inte bli störd när han intar måltider. Kvinnan, det ska medges, tog det här något burdusa uttalandet med värdighet och förståelse. Hon sa till och med att hon förstod. Hon hade själv känt så en lång tid efter hennes man gått bort. ”Låt det få ta den tid det tar”, hade hon sagt, sedan lett medlidsamt och satt sig vid sitt egna bord igen. Det där leendet har hon fortsatt att ge Rune varje dag och han är tacksam för hennes förståelse, även om han är övertygad om att hon har missuppfattat situationen.
Rune är inte änkling. Han har aldrig varit gift, han har aldrig varit sambo med någon kvinna, kanske är det därför han föredrar att äta sin frukost i lugn och ro. Men han vill inte äta frukosten helt ensam i sitt kök. Han vill känna att världen pågår runt omkring hans inglasade kokong medan han tuggar, sväljer och läser. När Rune arbetade åt han alltid frukosten på jobbet, medan morgontrötta kollegor skyndade in, gjorde sig hemmastadda och under de sista åren väntade på att deras datorer skulle starta. En radio stod på – på knappt hörbar volym, faxar och printrar surrade och pep, telefoner ringde, nysningar, harklingar, surplande och forcerade skratt.
Kontorslandskapets små tecken på mänsklig närvaro. Det var dem han saknade – som fond. På kaféet finns inga printrar eller medarbetare, men det finns å andra sidan inte längre på Runes gamla kontor heller på grund av teknikens landvinningar och personalnedskärningar. I Nordstan finns folk som skyndar till sina arbeten, telefoner som ringer och folk som spiller besynnerliga kalla kaffedrinkar i sina bärbara datorer vid borden runt omkring. Och kvinnan vars namn han glömt som löser korsord och hummar för sig själv.
Strax innan klockan nio viker Rune ihop tidningarna, tar den under armen och bär bort brickan med disken och resterna av hans frukost till stället där brickor ska placeras om man vill vara hjälpsam mot personalen. Ibland nickar han till personen i kassan och han eller hon inte är upptagen med att expediera en kund. Sedan går han ut på Östra Hamngatan och ned mot Operan. Gatan flankeras av den sortens kontorsbyggnader som han arbetat i större delen av sitt liv. Han saknar inte att gå in i deras uppfräschade receptioner, genom vitt, glas och jordnära toner mot en hiss som skulle ta honom upp på en våning av låsta dörrar, mer vitt och glas, skrivbord, ljuddämpande heltäckningsmattor, lysrör, människor och datorer.
Han minns hur han ibland låste in sig på toaletten under någon förmiddagstimme, när hans kollegor trodde att han gått till skaderegleringsavdelningen, och sov. Ibland hade han fantiserat om att levat hela sitt liv på kontoret, sova i vilorummet och värma en burk ravioli i det lilla pentryt efter de andra gått hem. Men han hade aldrig provat på att övernatta på jobbet.
Kanaltorget är numera en rondell och en plastgräsplan som ingen vet vad man ska använda till. På våren och sommaren spelar förortsbarn på klassresa in till staden fotboll där, andra solar och vissa unga par vänslas. Under vinterhalvåret händer ingenting. Det är en död yta mellan geschäftets Östra Nordstan och högkulturens opera. Men platsen är inte hälften så märklig som Rantorget, hans ungdoms hemkvarter, numera en tungt trafikerad motorledsgenomskuren rondell mellan Göteborgs-megalomanins Ullevi och Göteborgs Energi.
Rune passerar plastgräsplanen och går på kajen med småbåtshamnen till höger och operan till vänster. Han har ingen påse med ett par öl med sig idag. Det har han bara på fredagar. Idag är det torsdag. Parkbänkarna ser inte inbjudande ut i det lätta duggregnet. Ingen sitter heller på dem. Han fortsätter ned mot Evert Taube-statyn.”Satt gubbe med toalock till händer” konstaterar Rune, sin vana trogen.
Han har inget gemensamt med Taube. Ändå är det Taube han går och träffar varje dag – Eino Hanskis version av Taube i varje fall. Taube reste, skrev poesi och sånger, söp och kurtiserade damer. En fullblods-bon vivant.
Rune har varit i Danmark, i Tyskland och köpt Liebfraumilch och Hof, i Lanzarote på semester – två gånger – och i England på konferens i Luton. I Norge har han aldrig varit. Stockholm har han varit i en handfull gånger. Hans farsa var därifrån – vilket han fick ta oändligt med skit för på skolgården. Han hälsade på släktingar när han var liten, sedan reste han förstås dit i jobbet ibland. Såg han inte Stones på Råsunda runt 1970 också? Bodde hos Lasse i Sundbyberg. De tog tunnelbanan till Solna, fulla som indianer, Lasse somnade under Honky Tonk Women. Undrar vad Lasse gör nu? Det måste vara 20 år sedan han pratade med honom. Julkorten kom fortfarande förstås och visst skickade han en årlig Jenny Lind till Lasse också. Bara ett par veckor kvar tills det är dags att skriva dem igen.
I år är korten allt som Rune tänker erkänna med julen. Inget i hans hem ska påminna om högtiden. Han tänker inte titta på tv eller lyssna på radio från och med lucia fram till nyårsdagen. Det blir förstås omöjligt att undvika julskyltningen i Nordstan, men han tittar ju ändå inte i skyltfönster. Han köper sina kläder på Twins på Engelbrektsgatan. Det har han gjort sedan 1972. Inte strumpor och kalsonger, förstås, dem köper han på Konsum på Stabbetorget. Det är ju ingen annan som ska se dem ändå. Ingen annan har sett dem sedan 1995. Rune är färdig med kvinnor på samma sätt som han är färdig med julen. Det kan vara så att det är kvinnorna som är färdig med Rune, men på modernt manér har Rune anammat idén om att han är general över sitt eget liv. Han har gjort de här valen. Alltså är han lycklig.
Rune känner sig varken lycklig eller olycklig i blåsten nära Kajskjul 8. Han känner sig precis som vanligt; Lite äldre än för ett år sedan och lite mindre uppmärksam på omgivningen än under sommarmånaderna, då staden sjuder av ett annat mer uppsluppet liv. Till och med bilarna låter trevligare på sommaren, säger Rune (tyst för sig själv), när deras ljud blandas upp med fågelsång. På vintern dundrar verkligheten förbi som en långtradare och man går in i sig själv, drar ned rullgardinen, sätter på skygglapparna och går mentalt i ide. Men det är viktigt med rutiner, tänker Rune. Rutiner och frisk luft.
Strålande!
ReplyDelete