Polotröja

Julen är inte en högtid som jag gillar särskilt mycket. Det har antagligen framgått tidigare. Maten är inte god och det påtvingade myset med julvärdar i vinröda rökrockar som tänder stearinljus i tv, tingeltangel i fönstren, barrskog i vardagsrummet och mer stress än vanligt smeker mig mothårs.

Julen är barnens högtid. Har man inga barn är julen helt onödig. Det är inte onödigt att träffa dem man tycker om, men jag fattar inte varför jag förväntas göra det i blinkande ljus, wunderbaum-lukt och med sladdrig aladåb på bordet.

Mitt ogillande av julen är ingen svårknäckt julnöt. Det är inget manér jag har lagt mig till med för att verka… tja… svår. Jag förknippar bara julen med ett gigantiskt vemod. Det är ett sådant spektakel och så många gånger har jag sett kontinuiteten i andra människors firande kontra mina egna krampaktiga försök att skapa en jultradition, med olika människor, som segnade som kola och slängdes ut från balkongen. Det har gjort mig lite bittermandel.

På den tiden som jag inte förvärvsarbetade kunde julen ibland fungera som ett efterlängtat avbrott då man kunde ge sig hän åt böcker, skivor, film och ischoklad. Nu är julen stressig på alla plan. Inför det nya året, som alltid markerar ett avslut eller en uppstart och som gör att man har alldeles för mycket att göra på jobbet. Dessutom ska man yra runt och köpa saker till människor som inte vill ha dem, men de vill ha något. Jag tror att de egentligen vill ha kärlek, men jag kan ha fel.

Jag brukade önska mig jazzskivor i julklapp när jag var lite yngre. Ofta kräver jazz lite mer tålamod att lyssna in sig på. Att ligga på sin säng i pojkrummet och lyssna på Miles Davis hade en nästan terapeutisk effekt på mig. Musiken framstod som avkopplande, exotisk, urban, utomjordisk och primal på samma gång. Det var ett skönt avbrott från bjällerklang och uppesittarkvällens fnittriga rimstugor (vad rimmar på vibrator? Gert Fylking, kanske…).
Är man stressad och lyssnar på bebop känner man sig som en stissig amfetaminist på Masthuggstorget. Är man avslappnad och ”in a christmas mood” kan olika sorters jazz däremot fungera alldeles utmärkt. Det här är det närmaste ett husmorstips jag någonsin kommer att komma på den här bloggen, så håll tillgodo.

Imorse lyssnade jag på Bright Size Life med Pat Metheny på väg till jobbet. Det är ingen komplicerad jazzskiva. Den är ganska lättlyssnad och har nästan new age-tendenser – På ett bra sätt (om ni får ihop den ekvationen). Jag fick nästan lite svunna tiders julkänsla (återigen: på ett bra sätt!) när jag lyssnade på den. Ingenting, trodde jag, kunde störa mig från den puttriga bubbla av avkoppling som strömmade genom mina hörlurar och växte runt mitt huvud. Så kändes det när jag stod och väntade på spårvagnen vid Svingeln. Inte ens det faktum att jag fick trängas med Glenn Hysén (så fick jag sagt det – och det är sant) när vagnen väl kom rubbade min godmodiga feeling.

Alla ting kommer till en ände och korven den har två. Julkorven, däremot, brukar vara kvar i kylskåpet tills den krälar ut själv och hänger sig i adventsstjärnans sladd. Äh, jag har faktiskt aldrig ätit julkorv. Jag bara ljuger (inte om Glenn Hysén dock).

Mandeln i gröten förresten. Är dess effekt vetenskapligt bevisad?