De senaste nätterna har jag drömt märkliga drömmar. Drömmar om radhusområden, inte helt olika Bildstensgatan i Torslanda, fast överhöljda i lyx: Pooler och jacuzzis, guldlaminerade obelixer, champagnebarer och dekadent leverne. Som om en galen arkitekt har fått för sig att korsa Caesar’s Palace i Las Vegas med vita 70-talsradhus på Hisingen. Som i alla mina drömmar hittar jag inte ut ur myllret av likadana hus, jag trillar i poolvattnet och blir distraherad av människor på vägen ut… Jag måste alltid ut, det är oklart vart jag ska, men jag måste ut. Det är alltid bråttom också.
Vissa verkliga människor har figurerat i drömmarna. De har ömsom gett mig massa komplimanger och ömsom talat bakom ryggen på mig.
När jag till slut kommit ut ur radhusområdet och står framför en kyrka (Kungsäters kyrka, vad det verkar) så kommer en lång karavan av rivningsfordon för att börja riva den pråliga radhuslabyrinten.
Nu undrar jag, den vakna jag alltså, är jag så himla förutsägbar? Herregud, det är ju en field-trip för vilken amatörpsykolog eller lilaklädd drömtydare som helst. Jag vill ha intrikata drömmar, vars innebörd är svår, för att inte säga omöjlig, att lista ut. Drömmar som när de tyds för mig framåt och ger mig uppslag om vad och hur jag borde göra saker i verkligheten.
I natt fortsatte drömmen. Den fortsatte på det gravt klyschiga sätt som den utvecklats tidigare nätter: I en sliten storstadsmiljö (bortom Kungsäter kyrka, apparently) hämtad ur en kioskdeckare från 50-talet: Regn, åska och midnatt. Brandtrappor på bakgator där uteliggare värmer sina händer över en öppen eld i en tunna. Jag, bortkommen och rädd, med en självutnämnd räddare (fresterska!) som leder mig på villovägar och förråder mig under förödmjukande omständigheter, medan kackerlackorna klättrar över varandra på de solkiga hotellrumsväggarna. Skottlossning, sirener och en jovalialisk nyhetsuppläsare på den stumma tv-rutan. Blodfläcken slår ut som en röd ros under mig där jag ligger – skjuten i bröstet – på heltäckningsmattan. Jag ser mig själv ovanifrån, sedan vitt ljus, tunnel… the works. (Kommande natt förväntar jag mig nu att Sankte Pär kommer att ifrågasätta min lilla men naggande goda kollektion av ockult 70-talshårdrock och skicka mig långt söderut.)
Va? Det är ju ännu värre! Å, jag vill inte gå in på detaljer, det vill inte ni heller att jag ska göra – tro mig – men när blev mina drömmar så nedlusade av floskler?
Har det alltid varit så? Nej, jag vill minnas en tid då mina drömmar låg i framkant. Så konstnärligt surrealistiska att Salvador Dalí hade blivit grön av avund.
Allt det här har jag skrivit bara för att få avsluta med följande punchline: Att bli vuxen är att uppleva sina värsta mardrömmar under vaken tid.
Tack hej.
Åh, jag blir å andra sidan nästintill avundsjuk på att du drömmer så levande drömmar! Själv sover jag oftast som drogad och minns inte ett dugg. Vilket kanske är lika bra, för vem vet vilka perversioner eller skamliga hemligheter som ventileras i drömmarna?
ReplyDeleteSist jag drömde något ens tillnärmelsevis intressant, var jag på vift i ett typiskt miljonprogramsområde, där samtliga, skyhöga hus hade rangliga loftgångar av trä, som såg ut att vara ihopspikade av drivved - och som skakade betänkligt när man klättrade på dem. Svindeln var ett faktum. Min bräckliga existens i ett nötskal?
Att drömma tydliga och lätttolkade drömmar är kanske ett tecken på att ha insikt om vilka bekymmer och problem som upptar ens tid. Var istället nöjd med att du besitter en del självinsikt. Dessutom är, i alla fall jag, sällan så komplicerad och svårt som jag hoppas. Det är nog bra, tror jag.
ReplyDelete