Medan änderna med enkelhet simmade mot den svaga men ihärdiga strömmen listade jag saker i huvudet på en plus- och minussida. Små saker som jag vid olika tidpunkter fäst stor vikt vid. Överspelade händelser, aktualiteter, möjligheter som försvunnit och tvång som blossat upp med en oförutsedd angelägenhet. Lukter och smaker. Förnimmelser och ord. Egenskaper någon haft och sådana jag önskat att någon annan haft - oftast jag själv. Resor som tycktes så viktiga när jag gav mig ut på dem, men vars mål nu var lika svåra att försöka minnas som de personer som satt bredvid mig i sätet då.
Veckomöten i det stora huset, då trädtopparna i dungen på andra sidan vägen viskat ditt namn medan siffror nämndes med andakt och respekt i rummet jag befann mig i. Powerpoint-presentationer och timmar i bil. Regnet mot rutan. Evig landsväg i ett fult Sverige. Sedan mindes jag levande ljus, mat och musik. Ett leende, ett samtal i vars utkant jag var en satellit och du var stjärnan i vars bana jag kretsade. Du vann alla argument bara genom att ändra ansiktsuttryck. Men fem år är ingenting i det stora hela. Svettig och med rusande hjärta, satt i uterummet så mån om att göra ett gott intryck på alla där. Betydelsen har gått förlorad sedan länge och ingen borde vara gladare för det än jag.
Den nyss pensionerade kvinnan går förbi med sin unghund igen. Den är snäll men har sylvassa tänder varnar hon mig. Jag sväljer ett dåligt skämt som hon inte hade förstått, inte för att hon är korkad utan för att det inte är mycket till skämt. Jag nickar istället. Bäst att passa sig då. Livlig liten krabat. När en cykel viner förbi gömmer sig hunden mellan hennes ben och tittar skyggt fram med svansen mellan sina ben, mellan hennes ben. Bara för några sekunder. Snart viftar den igen och de sylvassa tänderna hittar något nytt att tugga på och kvinnan hittar något nytt att förmana. Jag sitter kvar medan de försvinner i riktning mot Telia-huset.
Jag glömde fråga vad hunden heter men jag sätter det på plussidan av min lista ändå, under oviktig information som gått förlorad.
Det är sällan nu för tiden som man går ut utan telefon, utan att kunna bli nådd. Ändå känner jag mig inte nämnvärt ensammare än vanligt. Så länge det finns människor i närheten. Det finns det här. Jag hör byggarbetsplatsens radio och en cementblandares monotona gurglande. En spårvagn gnisslar in mot stallarna och två joggande flickor skrattar och jag uppfattar bara ett enstaka förlupet ord innan gummisulornas dova studsande mot asfalten är allt de lämnar bakom sig . Men de är inte anfådda, inte som jag. Ingen feber men förhöjd temperatur.
En promenad i skogen, en söndag för knappt två år sedan. Vi kom fram till ett träd där människor ristat in sina namn. Datum och namn och hjärtan. Jag undrar om du någonsin trodde att våra namn skulle kunna stå där. Förmodligen inte. Jag klandrar dig inte. Du var någon och jag var någon, men tillsammans var vi inget. Oavsett vad din syster tyckte.
Inga stålsporrar i mjukdelar. Reste mig och borstade av dammet, nästan lika oberörd på insidan som jag ansträngde mig för att signalera utåt. Inte för att någon nödvändigtvis tog notis om det.Som Tim Robbins rollfigur i Human Nature, chockad över anomalier och övertygad om att gräset är grönare på Ryavallen, förlåt Borås arena. Men det var ingen anomali och på arenan i Borås är gräset inte gräs. Vi slutade att tävla om vem som var mest ledsen, jag lämnade walk-over - köpte en strawberry daquiri till henne och hennes syster (en annan henne och en annan syster)och tänkte: "Vad hade Brian Wilson gjort?" Hon åkte till Peru. As you do. Jag och Brian stannade på vardagsrumsgolvet och spelade på ett jättelitet piano. I korviga tubsockar. Bokstavligt talat naturligtvis. As you do.
No comments:
Post a Comment