Scarry monsters (and super creeps)

Hur känns det, som Bob Dylan en gång skrev med änden av fjäderpennan kittlandes mysigt i tredagars-skäggstubben, att vakna pigg och utsövd, för att efter en förnuftig frukost och en snabb kall dusch, entusiastiskt dansa iväg till sin arbetsplats?
Jag vet att vissa människor gör det. Jag vet människor som halvvägs in i sommarsemestern säger ”Nu hade det nästan varit skönt att börja arbeta igen!”
Jag har svårt att bestämma mig för om jag ska avundas dem, försöka inspireras av dem – eller känna en avgrundsdjup medlidsam sympati över deras omedvetna mentala kamikazeraid.

Alain de Botton har skrivit att de flesta människor i det moderna samhället vill se sitt arbete som ett verktyg för självförverkligande, men det här är inte bara en chimär utan i själva verket en omöjlighet. Den krassa sanningen är att vi arbetar för att slippa känna. Det gäller inte bara underbetalda löneslavar långt ned i hierarkin, utan även dem med den dyraste handsydda kostymen och det bländvitaste leendet du kan hitta på hoom.se
Vi arbetar för att vi (i bästa fall) kan organisera och styra över vårt arbeta. Det kan vi inte göra i ”livet” i stort. Det är en kontrollgrej. Det är därför som vi så gärna begraver oss i arbete när det stormar i privatlivet: Vi glömmer att känna efter hur osäkert ”allt” är och vi är i kontroll.
Det är det ingen som nämner i valrörelsen.

Arbetslivet har, känner jag mig nödgad att tillstå, absolut ingenting att göra med de böcker av Richard Scarry som jag läste som barn. Inga glada cockerspaniels är motorcykelpoliser och inga förvuxna daggmaskar i grön jägarhatt kör omkring i äpplebilar på väg till arbetet på bygget. Inte en enda. Jag har spanat efter dem nästan dagligen sedan 1978.
Jag tror att det är Richard Scarry som har gjort att jag hade så orealistiska förväntningar på arbetslivets potentiella underhållningsvärde, och i förlängningen, mitt personliga självförverkligande.

Om man gör en okulärbesiktning av den Lützen-tjocka dimma av melankoli och själslig nedstämdhet som innesluter valfri svensk busshållplats eller pendeltågsstation en tidig måndagsmorgon utifrån, det vill säga om man själv är ledig och visslandes Marseljäsen är på väg till bageriet för att köpa surdegsbröd, är det fullkomligt obegripligt att folk utsätter sig för den – om inte frivilligt, så åtminstone utan att bryta ihop och börja gråta över köttfärslimpan som de kommer att jonglera på en köttfärslimpefärgad plastbricka i en köttfärslimpefärgad lunchmatsal senare under den köttfärslimpefärgade arbetsdagen. (Okej, jag mjölkade det ett varv för långt.)
Det kanske bara är jag, men inte ens 80 papp i månaden och fri tillgång till färgkopiator att skriva ut festinbjudningar på, kan berättiga att stå där fem dagar i veckan i ungefär 40 år.
Nu är jag – for the record – fullt medveten om att man inte tar bussen, tåget, spårvagnen eller tunnelbanan till jobbet om man tjänar 80.000 i månaden, men ni kanske förstår vad jag far efter (i min benvita Lexus RX 450h).

Ni får inte tro att jag förespråkar någon ogenomtänkt planekonomisk reform som frigör arbetarna från den sisyfos-sten den lutheranska arbetsmoralen innebär (och genast ersätter den med östeuropeisk servicekänsla). Det gör bara den delen av mig som tycker att det är lite skönt när andra väljer för mig (men den lille djävul som är den delen av mig kväver jag med bomull, boogie och bourbon).
Som vanligt har jag ingen aning om vad jag egentligen vill. Jag ville nog mest skriva att det inte är någon vidare att gå upp tidigt på morgon och hänga vid spårvagnshållplatser och låtsasläsa Metro för att slippa prata med sina grannar. Eller att förvärvsarbeta. Av någon outgrundlig anledning tyckte jag att ni skulle behöva läsa mig tycka det. Igen!

Jag vill ju bli ballerina och dansa på ett snöre högt över marken, med ett rosa paraply i handen.