Three steps from the move

Igår, när jag ägnade mig åt återhämtning efter ett ytterst obehagligt migränanfall natten till onsdag, lyckades jag med konststycket att plåga mig själv mer efter att huvudvärken och illamåendet släppt, än när det kramade musten ur mig som värst, åtminstone mentalt.
Hur då, undrar ni?
Genom en trestegsraket av modern psykologisk mediatortyr förstås.

Den första gastkramningen var att följa det allsvenska fotbollsderbyt mellan GAIS och BK Häcken via webradions direktsändning istället för att vara på plats på Gamla Ullevi. Det var första gången på väldigt länge som jag följde en hemmamatch i sin helhet hemifrån istället för att vara på läktaren. Som alla som följer någon form av sport vet är det alltid hemskt dramatiskt (med betoning på hemskt) att följa en viktig match (eller tävling om du har fånigare preferenser) genom att bara få händelserna refererade för sig och inte kunna se dem. Det blev inte mindre plågsamt av att en av de två kommentatorerna konstant blandade ihop de båda lagen(!) och lyckades, inte bara blanda ihop spelarna utan även döpa om dem – hela tiden.
Matchen fick något överraskande ett lyckligt slut efter att GAIS gjort vinstmålet i åttionde minuten, men resan dit med evinnerliga felsägningar och ett referat som mest bestod av orden ”Ojojoj” och ”Där blir det hörna för Häcken, nej GAIS, nej frispark är det… eller har domaren blåst för offside” gjorde upplevelsen oerhört lik den lätt surrealistiska upplevelsen som ett migränanfall faktiskt innebär.
Jag vet att många tycker att det är fånigt när vi fotbollssupportrar koketterar över den nervositet som vi upplever innan och under viktiga matcher, den verkar vara svårare att förstå för ”utomstående” än den glädje eller nedstämdhet som en vinst respektive förlust kan ge upphov till.
Igår misstänker jag att människor som inte känner mig hade ställt allvarliga frågor om min psykiska hälsa om de sett mig vanka av och an, rulla på golvet frustandes och svärande tills domare Lerjéus befriande visselsignal ljöd efter sex minuters övertid.

Som uppladdning inför att få se det tolv sekunder långa sammandraget av matchen på Sportnytt valde jag att titta på tv-programmet Korrespondenterna på SVT2. Det är, kan jag tala om för er som inte har sett det, ett väldigt bra tv-program.
Igår innehöll programmet reportage om vad som döpts till könsaparteid. I de fundamentalistiska delarna av Jerusalem får exempelvis inte kvinnor sitta i främre delen av bussarna (det finns naturligtvis ingen formell lag som förbjuder det)och på många inrättningar, som bagerier och tvätterier, finns det separata köer för män och kvinnor. En judisk kvinna förde i programmet fram en teori om att judiska fundamentalister inspirerats av sina muslimska motsvarigheter när de ser hur de kontrollerar sina kvinnor. Punkt ett i fundamentalistens handbok är alltid att kontrollera sin fru, därefter sina döttrar och sin mor, därefter alla andra kvinnor. Inslaget var i sanning nedslående och samtidigt besynnerligt underhållande när personer i den betydligt mer sekulariserade staden Tel Aviv närmast skrattade åt vad fundamentalister ägnade sig åt några få mil därifrån.
Det är naturligtvis oroande när en betydande maktfaktor, som de bokstavstroende judarna, utgör i mellanösterns enda demokratiska stat tar efter religiösa fundamentalister i länder som exempelvis Iran.
I ett annat reportage från South Dakota gav knappt tonåriga flickor sina fäder – och Gud – ett kyskhetslöfte fram tills bröllopsnatten. Vita rosor läggs ned vid ett stort vitt krucifix, kyskhetsringar inköps och sätts på unga flickors fingrar och ögonen tindrar av den sortens spirituella övertygelse som man i Sverige endast ser hos de där unga männen och kvinnorna från politiska ungdomsförbund, när de ska dansa till Freestyle-låtar med sin partiledare under valvakan.
Det hela är naturligtvis djupt obehagligt och när reportern talar om att det under Bush-administration gick 200 miljoner dollar till ”Abstinence-grupper” i bekämpandet av tonårsgraviditeter i USA, samtidigt som mellan 30och 40 procent av kvinnorna mellan 18-29 i år i USA uttryckt att de vet ”lite eller mycket lite” om användandet av preventivmedel blir bilden ytterligare nedslående. ”The talk” – det samtal om blommor och bin som föräldrar antas hålla med sina tonåriga barn – kretsar nämligen i många fall om Guds förmodade åsikt i ämnet och inte kring aspekterna av säker sex.

Men, med den skenbart fromma högerkvinnans ord om att hjärtat är ett bättre preventivmedel än latex fortfarande ringande i huvudet, såg jag för första gången några minuter av det tv-program som heter Kungarna av Tylösand på Kanal 5 och plötsligt förstår jag de amerikanska mellanvästernpappornas nöjda leenden när deras döttrar innantill läser förnumstiga texter om avhållsamhet för dem. Inte så att jag för en sekund samtycker till deras metoder, men jag förstår plötsligt orsakerna till dem. De kungar av Tylösand som visas upp i tv-programmet är sådana som man innerligt hoppas aldrig kommer att komma i kontakt med någon av det kvinnliga könet. De korta minuter som jag ser på programmet kommer de dock på ett väldigt bokstavligt sätt i kontakt med det kvinnliga könet – och när de inte gör det så pratar de om att göra det – på grottmannens språkligt målande vis. Det ska sägas att kvinnorna i programmets intelligenskvot knappt överskrider deras skostorlekar, men killarna… männen… är sju resor värre. Deras okontrollerade dumhet kombineras nämligen med en svårgripbar cyniskhet som, skulle jag vilja säga, nästan gränsar till en slipprigt beräknande ondska.
Jag är fullt medveten om att jag låter som en moralist nu, eller som någon som tycker att den där Fi!-kvinnan som jämställde män och djur var rätt ute, men det är inte i första hand ur ett moraliskt perspektiv som jag upprörs. Det är förståeligt att unga vältränande män med stjärnor tatuerade på alla upptänkliga ställen av sin torso vill knulla, festa (supa hejdlöst, röra sig rytmiskt till centraleuropeisk dansmusik och spy ymnigt i rännstenen) och bli förevigade och ikoniserade när de gör det. Det är väl rockstjärnedrömmen utan rockmusiken. (Eller Idol utan plågsamma acapellaversioner av de allra vidrigaste 80-talshitsen, ja, och utan jury. Eller, är vi tittare juryn?)
När en av ”kungarna” lyckas ha sex med sin femte tjej under programserien visar Kanal 5 mycket pedagogiskt fyra horisontella streck med ett korslagt femte streck över de andra, uppe i vänstra delen av rutan.
Ska vi ringa och rösta nu? Är det bra jobbat eller inte? Ska vi rösta utefter hur upprörande det vi bevittnar är, eller hur avundsjuka vi blir? Jag vet inte. Jag sitter bara med hakan långt nere på bröstet och undrar vem som tittar och varför, innan jag inser att jag tittar och att jag omöjligtvis kan svara på frågan ”varför”.
Tydligen ska vi inte rösta alls. Vi ska bara underhållas och förfasas.

Någonstans kan jag inte låta bli att imponeras över det sätt som programmets producenter med kirurgisk precision lyckats ta bort allt det där onödiga med de dokusåpor som var så populära för tio-tolv år sedan – allt det som skulle kunna beskrivas som sociologiska och psykologiska experiment i ett program som Big Brother eller Baren.
Här är det personer med smeknamn som ”Maskinen” som mekaniskt knullar och super sig väldigt nära människovärdets absoluta nollpunkt. Dumheten är äntligen kung och Jimmie Åkesson, Babsan-Åke, Kicki Danielsson eller Daniel Nyhlén är inte ens inblandade!
Det enda som förvånar mig är att sexakterna trots allt censureras genom att bilden blir suddig, för är det inte det som alla som tittar vill se? Renodlad pornografi – i kombination med alkoholindränkt hedonism, bristande självinsikt och hederligt svenskt svineri.
Eller som Bert Karlsson skulle ha kallat det: Vad folk vill ha.