Även om jag aldrig skulle kunna kalla mig socialist så är min självbild nuförtiden att ju längre vi befinner oss från ett val desto mer vänster är jag. De sista månaderna inför valet, när valdebatterna börjar på allvar och sakfrågorna blir riktigt konkreta, så börjar jag sakta men säkert glida åt höger. Jag gillar det inte riktigt, men det är oundvikligt.
Låt mig nu säga att min bambi-på-hal-is-färd från vänster till höger inte är så oerhört ”lång”. Den rör sig i sicksackmönster från någonstans vid Jan Eliassons välvikta näsduk i kavajfickan till Nyamko Sabunis översta skrivbordslåda.
Jag är ledsen, mer punkrock än så blir inte jag politiskt. Inte ens när jag smyglyssnar på Billy Bragg och Paul Heatons marxistiska kärlekssånger. Att de är marxistiska är i och för sig helt irrelevant… …Nästan helt irrelevant…
…Kanske inte irrelevant alls…
Jag vet inte! Sluta blänga på mig!
Jag gillar inte den (forna?) högerns ganska arroganta ton och jag har väldigt svårt för ”kravpolitik”. Jag tycker inte om argument som avslutas med liknelser med morötter (i snören framför åsnor). Jag vill inte ha en klapp på huvudet och en biobiljett när jag är en duktig idiot.
Å andra sidan är jag inte särskilt förtjust i socialdemokratins tröga verklighetsuppfattning. Socialdemokraterna är ett parti som präglats av en självgodhet av den typen som man kan möta när en 40-talist-man inleder en konversation med en yngre kvinna med orden: ”Lilla vän…”
Socialdemokraterna är fast förankrade i en svunnen tid. De kan ses som en välmenande släkting som ger de unga samma trista mjuka paket med raggsockor i julklapp varje år när de egentligen vill ha ett Wii.
Miljonprogrammen är en väldigt socialdemokratisk idé. De var bra på pappret, men vem vill bo där? Finns det något annat sätt att förhålla sig till dem än att vaggas in i en mild svensk höstdepression – eller, om man är lite mer extrovert lagd, att slentrianbränna en Volvo på parkeringsdäcket?
Socialdemokraterna bär fulheten på det solkiga kavajslaget. De företräder inte drömmen om en vacker värld, de drömmer om en acceptabel värld där folk inte svälter eller bor 18 personer i en fuktskadad trea med toalett på gården. Att vi inte är där längre betyder inte att vi inte bär en tacksamhetsskuld mot socialdemokratin som tog oss därifrån. Det gör vi. Men det betyder tyvärr också att socialdemokratin är omsprungen och till viss del förlegad.
Klon i deras tänkande är att vi aldrig får komma tillbaka till den tiden – och med tanke på att människor lever väldigt illa i vissa förorter till våra storstäder är deras oro befogad. Problemet är bara att det är de som designat miljön, integrationen och (o)möjligheten att försörja sig där.
Jag sitter inte inne på några svar om vad som borde göras. (Sjukförsäkringen! Herregud, SJUKFÖRSÄKRINGEN!) På det sättet är jag väl typiskt svensk. Jag gnäller utan att vara konstruktiv. Fel, jag använder min demokratiska rätt att gnälla utan att vara konstruktiv – för jag röstade i söndags. Jag får gnälla. Det skrev Socialdemokraterna in i konstitutionen strax efter det att den där ormen lockat Eva att äta äpple i radhusträdgården
No comments:
Post a Comment