Pro Iustitia Tantum

Vissa människor skulle säga att det är banalt, men efter de senaste dagarnas politiska händelser och – som för att göra det ännu mer banalt – politiska diskussioner på olika sociala forum, känner jag att allt som verkligen är viktigt i ett demokratiskt samhälle kan kokas ned till ett enda enskilt credo som de flesta av oss kom i kontakt med redan i grundskolan. Det tillskrevs Voltaire, men formulerades ursprungligen i en biografi över honom.
Att det är formulerat av en kvinna är inte ointressant i sammanhanget eftersom hon gjorde det under manlig pseudonym därför att kvinnor i slutet av 1800-talets Europa fortfarande förvägrades förmågan att återge verkligheten, eller historien, i text – än mindre ha åsikter om den. Det tål att tänkas på i ett tidevarv där vi tar ett demokratiskt statskick i Sverige för givet.

Evelyn Beatrice Hall (pseudonym: S.G. Tallentyre) skrev i sin bok The Friends of Voltaire meningen som i sig själv är lika viktig som en 20 poängs grundkurs på universitetet i demokratiskt tänkande:
”I disapprove of what you say, but I will defend to the death your right to say it”.

Och demokratin fungerar och mår rätt bra, tack som frågar, även om den likt den bibliska guden ibland "works in mysterious ways". Det är därför vi nu har ett missnöjesparti, som gått från att värna om den ”biologiska svenskheten” till att vurma för den lika abstrakta idéen om en ”kulturell svenskhet” (med en amerikansk sydstatsflagga på kepsen förstås), i den svenska riksdagen idag.

För det är ju det som är paradoxen. Även antidemokraterna ges rätten att uttala sig i ett demokratiskt samhälle. Antidemokrater kommer, som förhoppningsvis de flesta människor inser, i olika skepnader. De som kastar sten på och misshandlar Sverigedemokrater går ju indirekt sd:s ärenden, dels genom att låta partiet bli det martyrparti de eftersträvat för att legitimeras ibland ”Vanlighetens folk” – och inte desto mindre relevant – genom att framtvinga ett samhälle där folk inte vågar uttala sig fritt.
Det är naturligtvis en demokratisk rättighet att inte behöva redogöra gå för sina politiska åsikter, lika mycket som det är en rättighet att göra det, men människor får aldrig skrämmas eller hotas till tystnad. Det vinner i första hand populistiska högerpartier på.

När vänstergrupperingar slår sig själva för bröstet för att de är de enda som står upp mot rasisterna glömmer de naturligtvis ovan trossats. Det är inte förvånande med tanke på den rörelsens historiskt dokumenterade förakt mot demokratin. Jag säger inte att Vänsterpartiet 2010 inte är ett demokratiskt parti – Det är de alldeles säkert.
Jag är dock tämligen övertygad om att Sverigedemokraterna har använt Vänsterpartiet som mall när det gäller hur man tvättar bort en tidigare stå-med-mössan-i-hand-hållning inför en totalitär ideologi, för att pånyttfödas som fullblodsdemokrater.

Det var visserligen i en på sätt och vis annan värld som partiordföranden Hilding Hagberg uttryckte sin förbehållslösa beundran inför Josef Stalins gärning och svor trohet till Sovjetunionens politiska system, men man glömmer lätt att Vänsterpartiet Kommunisterna fick monetärt stöd från Sovjet enda fram till kommunismen kollaps i nämnda land på 1980-talet – och att dagens partiledare kallade sig kommunist fram tills för fem år sedan.
Det räckte inte med att kalla sig socialist.
Men vad kallade Jimmie Åkesson sig för fem år sedan? Det vet jag inte. Jag vet inte om jag vill veta det, men en kvalificerad gissning är väl att han sympatiserade med en annan form av perverterad socialism.

Vill man läsa om Vänsterpartiets förhållande till demokratiska förebildsländer som Sovjetunionen, Östtyskland och Nordkorea kan man ta en titt på Uppdrag gransknings genomgång av partiets demokratisyn under 1970- och 1980-talen här och kolla lite kamratlig brevväxling här

Är det lika relevant att prata om ideologi idag som det har varit tidigare i historien? Är höger-vänsterskalan det enda sättet att bedöma politik utifrån idag?
För knappt hundra år sedan var inte demokratin en självklarhet i Sverige. När den allmänna rösträtten lagstadgats var det största problemet att många människor helt enkelt inte hade kunskapen att föra sin egen talan. Information och kunnande var en bristvara. Hur cyniskt det än må låta. Därför var naturligtvis arbetarrörelsen och de fackliga organisationerna nödvändiga för att både informera, utbilda och ge röst åt människor som tidigare inte tänkt särskilt mycket i politiska banor.
Man ska aldrig bagatellisera historien - i det här fallet den betydelse som i synnerhet Socialdemokratin hade i att göra Sverige till ett modernt, upplyst och demokratiskt land.

Problemen som vi sett de senaste 40 åren beror dock inte på att människor förvägras en politisk åsikt. En förskjutning av vad det innebär att tillhöra en specifik klass har skett. Medelklassen är mycket större än tidigare, men vad definierar den – (ett relativt) ekonomiskt välstånd eller (en relativt hög) utbildning?

Att fortfarande dela in människor i klasstillhörighet kan naturligtvis fortfarande bära viss närmast sociologisk relevans. Men den politiska aspekten är inte längre den samma. En metallarbetare tjänar inte nödvändigtvis mindre pengar än en tjänsteman – och han/hon tjänar alldeles säkert mer än någon inom handeln. Traditionella arbetaryrken som snickare och byggnadsarbetare kan mycket väl tjäna mycket mer i månaden än vad många yrkesverksamma akademiker gör.

Demokratins fiende i Sverige idag är snarare oförmågan att kunna förhålla sig till överflödet av information och att människor tar demokratin för givet. Man behöver inte engagera sig för det spelar inte särskilt stor roll om Moderaterna eller Socialdemokraterna tar makten. Jag har själv sagt den här meningen och trott på det. Jag har tagit det för givet att antidemokrater aldrig kommer komma till makten i Sverige.

Det är möjligtvis att göra en höna av en fjäder att uttrycka oro för att de rödgröna vid en valseger utlovade en ministerplats för en person som för fem år sedan kallade sig kommunist. Lars Ohly är alldeles säkert mer av en populist som gillar att fria i tv och emulera Bengt Westerbergs förhållningssätt till Ian och Bert när han ställs inför en annan populist från högerkanten, än en potentiell diktator.
Men det är väl som Ohlys ungdomsidol folkmördaren Josef Stalin sa: ”Förtroende är bra, kontroll är bättre.”

Att Sverigedemokraterna kommit in i riksdagen ska väl snarast ses som ett desperat rop på hjälp. Ett rop från människor som inte tycker sig bli hörda, som inte orkar eller kan processa all den information som dagligen sköljer över oss och som letar efter enkla lösningar på inbillade problem. Att peka på ”det okända” som en fara är grundläggande mänskligt beteende. Att det sedan är ganska enkelt att välja att läsa på så att ”det okända” inte längre blir lika mystiskt är väl trots allt för besvärligt för de här människorna.

Det är tyvärr inte bara Sverigedemokrater som inte orkar skaffa sig genomtänkta politiska åsikter. Ganska många människor väljer enkla lösningar utifrån vad de tror sig tillhöra för klass eller på grund av egenintressen i form av några kronor hit och dit som de vill undvika att betala i kommunalskatt.

Men det här är också demokratins styrka. Man behöver inte göra ett IQ-test eller ett allmänbildningsprov för att få rösträtt. Därför är inte soffliggarna längre några som protesterar mot bristen på ”lämpliga” valmöjligheter, utan de är direkt ansvariga när antidemokraterna stormar in i Riksdagen.

Låt dumjävlarna skrika, sanningen levereras nästan alltid med en viskning.