Gusto Corposo

På löpbandet, med utsikt över Chollas Lake, med Waterbeds In Trindad i hörlurarna ter sig mitt forna liv väldigt avlägset. Det är inte den organiskt odlade näringsriktiga kosten som tystlåtna men artiga unga män leverar till mig dagligen i portioner om tre: frukost, lunch och middag, som gör skillnaden.
Inte heller är det faktumet att jag får hjälp att hålla min etagelägenhet obesudlad och skinande ren från min egna bristfälliga karaktär, av en äldre kvinna vid namn Rosalinda varannan dag. Det är inte ens klimatet utanför panoramafönstren. Där är jag sällan.

Det är vetskapen om att jag aldrig kommer att återvända som gör det förflutna så avlägset. Det är här - i min luftkonditionerade kockong - som jag lever och verkar nu. Saknar jag någonsin något från den gamla världen, eller någon av dess invånare, loggar jag på internet och undersöker grundligt vad som ätits till middag långt där borta, eller i vilket spår det har joggats , eller vilket okänt namn som upprörande nog har röstats ut i en för mig lika okänd tävling.

När jag ser jag mig själv i spegeln kan jag knappt se ett spår av den unge arge mannen - som egentligen inte var så ung och som var mer ledsen än arg - men som var jag. Det är en vältränad och till synes välmående 45-årig man som tittar tillbaka på mig; De en gång nyfikna och blyga ögonen har ersatts av ett par erfarna och trygga.

När jag sprungit en och en halv mil på löpbandet och, om andan fallit på, lyft, dragit och vridit vikter i mitt träningsrum och intagit mitt, med antioxidanter, vitaminer och fibrer stinna morgonmål, sätter jag mig alltid och läser i en fåtölj avskärmad från resten av min verklighet, bakom bokhyllor och ett par höga växter som Rosalinda ser till inte dör.
Vad jag läser varierar. Dagstidningar, magasin och böcker. Ibland läser jag innehållsförteckningen på flaskan som jag just har druckit till frukosten. Det brukar få mig att känna mig båda sund och - lite mer komprometterande - som en maskin som just har tankats med bränsle, gjorts ren och smörjts. När jag suttit i min fåtölj i ungefär en timma, klockan är då nästan alltid 10.28-10-35 brukar jag sätta mig vid mitt skrivbord och skriva.
Bokstäverna på skärmen fyller sidor och bildar meningar, men det är sällan jag sparar det som jag skriver nu för tiden. Det är fingrarnas gymnastik mer än hjärnans. Det var en kort stund som jag hade något att förmedla, innan allt devalverades av sociala nätverk, minnenas värdelöshet och tidens osentimentala framskridande.

Jag skriver till mina vänner ibland och jag trycker på send och ångrar mig genast, sedan läser jag inte deras svar för jag vet vad redan vad de mailen innehåller. Drömmar som brustit eller drömmar som besannats genom deras barn som blivit antagna till det ena eller andra. En jul i ett skjul omgärdade av släktingar som vill dem väl, men som vet vad väl innebär mycket bättre än de själva gör. Och nu vill de att jag ska hålla med dem om att de - mina vänner -visst vet bäst, och det gör jag. Utan att svara.
Jag hoppas att de är lyckliga allihopa. De som log vänligt, de som log i mjugg och de som tittade bort.

När jag har skrivit inget och raderat allt och tittat ut över sjön och människorna som promenerar och joggar runt den brukar det vara tid för lunch. Den vita plastpåsen i mitt kylskåp innehåller en plastlåda märkt L för lunch och en märkt D för middag. I påsen finns också instruktioner om huruvida innehållet i plastlådorna ska värmas eller ätas kallt. Jag följer nästan alltid dessa instruktioner, även om fritänkaren i mig mer ser dem som rekommendationer. Jag tar sedan med mig lådan ut i vardagsrummet tillsammans med bestick och den plastflaska med vätska som också är märkt med ett L.
Innan jag äter brukar jag sätta på musik. En spellista som alltid inleds med Glow Worms av Vashti Bunyan och som följs av en låt med Coleman Hawkins som jag aldrig minns namnet på, sedan varierar de efterföljande låtarna genom en kombination av teknikens under och slumpens lag. Ofta blir jag sittande med de tomma plastförpackningarna framför mig stirrandes ut i tomma intet. Drömmande, men inte borta, hela tiden spänd på att höra vilken nästa låt blir och åt vilket håll den styr mina tankar. Det är all spänning jag behöver nu för tiden och jag sitter ibland ända tills eftermiddagssolens strålar bländar mig genom de blanka - genom guds och en mexikansk fönsterrengörarfirmas försorg - ständigt nyputsade fönstrerna.

Det bästa med att se dagarna passera utan att göra någon ansats till att lämna ett avtryckt på dem är att stressen helt har försvunnit ur mitt liv. Tro mig, om man inte aspirerar på att göra något av dagen och inte heller behöver oroa sig för hur man ska ha råd att inte göra något imorgon, försvinner all prestationsångest. Utan stress sover man bättre. Man behöver dessutom mindre sömn. Det är inte som förr då sängen var en fristad och då jag alla vakna timmar längtade efter att få sova drömlöst i ett tyngdlöst tillstånd dit måsten, inbillade eller verkliga, inte nådde. Inte tills klockan ringde och en besvikelse likt den som den som berövats sitt hem i en naturkatastrof måste känna upprepade sig varje morgon.

Behöver jag inget sällskap då, förutom männen med matkassarna och Rosalinda som bara pratar en så knagglig engelska att jag lika gärna hade kunnat prata svenska med henne? Jag har mitt akvarium med mina fiskar. Jag har döpt några av dem: Benito, O.V. och Brian Cole. Inga kvinnonamn. Kvinnor ställer till problem, så även i en vattenvärld, inbillar jag mig. Tyvärr minns jag inte exakt vilken fisk som bär vilket namn, men de tycks inte ta illa upp. Akvariet tar halva östra vardagsrumsväggen i anspråk. Det är minutiöst inrätt av ett företag som inreder saker åt människor som vill ha bra smak, men inte orkar odla en sådan längre - och som har råd att betala. Det är enklare att ha bra smak när man har pengar, ändå blir man latare med åren och i takt med att nollorna ökar på kontoutdraget.

Kärleken då, undrar ni? Ja, den gör sig påmind ibland. Så är det ju att vara man. Men den går att rationalisera bort. Vissa saker smakar inte lika bra som första gången man fick dem uppdukade framför sig. Det är som med onyttig mat och alkohol. Man kan avvara det, allt som krävs är viljestyrka och ett Morrissey-citat att luta sig mot. Trägen vinner och allt det där. Hjälper inte det kan jag duscha kallt och tänka på Marklandsgatans spårvagnshållplats en vindpinad januarimorgon.

Ikväll ska jag frångå mina principer och lämna min fästning. Bara ett par korta steg på garageuppfarten till bilen, lika luftkonditionerad som min lägenhet men med fördelen att sceneriet utanför rutan är ombytligt. Jag ska köra på gatorna, följa trafikreglerna, hålla hastighetsbegränsningen och signalera när jag byter körriktning. Bilen, vars fabrikat min blygsamhet hindrar mig att avslöja, ska ta mig till havet.
Jag vet en avskild plats till och med i det här överbefolkade hörnet av världskartan. Leroy Hutsons All Because Of You på bilstereon när jag kliver ur fordonet. Jag låter dörren vara öppen efter att jag höjt volymen. Det är nästan mörkt och långt där ute syns lanternorna på ett några guppande båtar. Alldeles under cypressen tänker jag på dig och vad du gör just nu. Du sover förstås. Med håret uppsatt och med strumpor på fötterna. Alltid frusen, alltid kylig. Hade du varit här nu skulle jag ha berättat den där historien som fick dig att le, men som du tröttande på. Kanske skulle du uppskatta den igen nu.
Och om du skulle frysa, även trots att det fortfarande är varmt och jag inte fryser i min kortärmade skjorta, så skulle jag lägga armen om dig och försiktigt dra dig intill mig. Så att jag kunde känna din doft och hur din hud knottrade sig i den lätta brisen.