De hette CT och Kenneth.
CT (Carl-Tore!) var pudelrockande gitarrist i göteborgsbandet Million och Kenneth var, eh, ”en kenneth” (med allt det innebär). Båda var urtrevliga musiktyper – en extrovert och en introvert – och det var de två tillsammans som skulle producera Saliva till den Rockslaget-skiva som 1994-års finalister fick spela in två låtar var till. Låtarna – vi valde Twinsoul Lulu och Coming Home Being Good – skulle spelas in i Ace Of Bases studio i Gamlestan, vägg i vägg till Bingolotto-tvstudion. Verkligen rock n’ roll.
Vi hade spelat in demotejper tidigare, men på den här tiden var inspelningen av musik fortfarande något som var väldigt högtidligt och ackompanjerades av många ”ooooh” och ”aaaah” från de beundrande unga musikerna som trädde in i en riktig inspelningsstudio. Nu för tiden kan man göra en världshit i sovrummet, man behöver bara en dator och lite bra musikprogram. På den här tiden tog det en halv dag att få rätt ljus i baskaggen. När bastrumman lät bra fortsatta man till nästa trumma i trumsetet. Det hela hade vissa likheter med att titta på färg som torkar, förutom att unga långhåriga män då och då utbrast ”ooooh” och ”aaaaah” när några stamp med baskaggepedalen förvandlades till särdeles häftiga ”klick” i studiohögtalarna.
När allt var uppriggat och klart skulle vi spela lite testomgångar. Vi spelade live som i en replokal (förutom trummorna, som får vara i ett ljudisolerat rum) men det är bara trummorna och, kanske, basen man spelade in. Sedan lyssnar man och ser om det går att behålla. Gör det det så spelar man sedan in olika gitarrer var för sig, kanske till och med del för del. Spela några ackord, stopp, stanna, spola tillbaka, lyssna, göra om. Så höll det på. Det här var innan trenden att allt skulle låta autentiskt och levande återerövrat musikinspelningstekniken.
När vi repeterade inför inspelningen av (i första hand) trummorna tror jag att CT och Kenneth blev lite bekymrade över om vi skulle klara att ”sätta” låtarna. Det här är musikerlingo och betyder helt enkelt att ingen skulle spela så ur rytmen, eller fel toner så att det helt enkelt inte gick att använda.
Vi lyckades dock överraska våra Toto-älskande perfektionister till medhjälpare genom att inte bara spela komplicerat utan även om inte snortajt, så åtminstone salivsäkert!
Att spela in musiken gick med en rasande fart. Trummor, bas och flera gitarrpålägg sattes på första, andra eller i undantagsfall tredje tagningen. Vi var mycket imponerade av oss själva. Det var som sagt CT och Kenneth också. Vi var så imponerade av oss själva att vi under ett matbreak då vi åkte till Burger King tog med oss en gatumusiker från Avenyn tillbaka till studion tillsammans med hamburgarna för att lägga lite saxofon på båda låtarna. Han hette Christer och var jävligt cool. Dessutom la han sina partier blixtsnabbt och snyggt och försvann.
När Patrik sjöng in den ganska teatraliska sången steg vårt självförtroende ytterligare. Vi var nu övertygade om att de två låtarna vi spelat in inte bara var extremt originella och nyskapande, utan också att de var ljusår bättre än något av vad de andra banden i finalen skulle lyckas mäkta med.
Om man nu 17 år senare lyssnar på våra två låtar på den gräsligt formgivna cd:n Rockslaget ’94 slås man av att musiken visserligen är ganska originell. Det som brister är i första hand – faktiskt – produktionen som låter tungfotad och tunn på samma gång. Framförandet är faktiskt fortfarande bra. Låtarna, däremot, är alldeles för överlastade. Idén om att slänga in ett nytt oväntat parti en halv takt innan det gamla är färdigspelat fungerar utmärkt en eller möjligtvis två gånger per låt. Problemet är bara att vi gör det femtioelva gånger per låt. De två låtarna innehåller material till vad som kanske hade kunnat bli sex-sju olika låtar (för sex-sju olika band…) och en hel del ren skit. Faktiskt.
Det var väldigt synd att vi inte vässade vårt uttryck(!) och istället kastade oss in i någons slags Tom och Jerry möter Basil Fawlty-hetsig musik. Men, det var ju faktiskt det vi gillade, just då. Tror jag. Glöm inte att det här utspelar sig i en tid då ironin stod högt i kurs bland svenska ungdomar av manligt kön.
Tillbaka till dåtiden: Styva i korken äntrade vi Lisebergs stora scen en sprakande försommardag 1994. Publiken sträckte sig faktiskt flera hundra meter bort. Patrik hade lite trassel med sin gitarr men förutom det gjorde vi en bra spelning. Erik hade liljor i bakfickan av jeansen som Morrissey hade när The Smiths uppträdde på Top of the Pops för första gången och jag och Fredrik var väl mest statister, medan Patrik (iklädd en 70-talskostym vars tyg påminde om heltäckningsmattan på ett Bed& Breakfast som jag bodde på i september 1985) gjorde sitt bästa för bjuda publiken på något extra, och stackars Per var fången bakom sina trummor som vanligt.
Jag minns inte om vi trodde att vi skulle vinna när vi väl kommit av scenen. Vi var så att säga allas favoriter på ett ryggdunkarvis. Men juryn ville naturligtvis belöna sina polare såvi kom varken etta eller två, utan på en delad tredje plats (med resten av förlorarna). Jag minns att jag blev besviken och jag tror alla i bandet blev det. På efterfesten sa alla pliktskyligt att vi borde vunnit och vi var nog tillräckligt självgoda för att tro att det var sant.
Nu spelar ju det verkligen ingen roll. Verkligen inte. Jag är inte ens säker på att det gjorde det då. En sak som är uppenbar är att det gjorde oss mer cyniska än vad vi var innan. Vi kände oss inte besläktade med några andra Göteborgsband – och beskrivningen av Göteborg som en musikstad där alla hjälps åt och håller varandra om ryggen hatade vi – Vi ville vara den fula ankungen, även om vi kanske inte var det.
Vem går man till om man är förbittrad? Precis. Morrissey. Hans texter skulle snart influera Salivas i en så hög utsträckning som ingen annan influens lyckats göra sig gällande. Bra eller dåligt? Det diskuteras i nästa del (då Erik N kanske äntligen – som tidigare utlovats – dyker upp all commando in his snickarbyxor).
Kjamizar,
H
No comments:
Post a Comment