31

En flanör. En ordens man som strosar boulevarder ner, dricker sitt kaffe svart och skriver ned tankarna som susar genom hjärnans tunnlar i en oxblodsfärgad inbunden anteckningsbok. April i Paris. Käpp med förgyllt handtag. Aldrig rik, aldrig pank. Köpenhamn. Charma änkan på andra våningen och lämna blommor till den blyga flickan i bageriet. Mustaschvax och linnekostym. Löjlig hatt. Dricka pastis och spela kort.

Jag hade blivit en utmärkt flanörprosaist. Om jag slapp vara särskilt produktiv förstås. Eller, kanske hade jag blivit produktiv om omständigheterna var de rätta? Jag tror att stress är helt och hållet kontraproduktivt för mig. Vi lever i ett samhälle där det talas om positiv stress. Jag tror inte på det. Ett samhälle där positiv stress verkligen behövs är ett där man klär sig i djurhud, bor i grottor och jagas av sabeltandade tigrar.

Jag klarar mig alldeles utmärkt utan stress. Och det tror jag ärligt talat att 95 procent av mina medmänniskor också gör. De som inte gör det är dem som måste kasta sig ur flygplan eller fridyka. Light-psykopater, med andra ord.
När GAIS har 1-0 och det återstår tio minuter av matchen plus övertid – det är så mycket stress jag vill uppleva – om jag fick välja själv. Det får jag inte.

Var Hjalmar Söderberg stressad? Det måste han ju ha varit ibland. Kärleksaffärer hit och sexiga danskor dit. Många bollar att hålla i luften. Fin du siècle-stress. Men vid förförra sekelskiftet kunde man inte alltid bli nådd, överallt hela tiden. Ingen pingade en på Twitter om en ny ännu så länge outgiven låt med den briljante sångaren Michael Kiwanuka – men å andra sidan jagade inte galna människor på en företagsmobil, land och flyghamn runt. Dag och natt, den 6 juni och den 24 december.

I mindre nogräknade människors liv är idag första dagen i resten av deras liv.