Blue is the Colour

Det verkar onekligen vara min grej att sparka in öppna dörrar men ändå: Det måste vara seklets hittills främsta händelse för musikhatare att Tomas Ledin ger 6.060 konserter på Rondo i höst och vinter. Om den där amerikanska satelliten prickar Liseberg kommer i alla fall inga musikintresserade människor stryka med.

Det är lågt att ge sig på Ledin. Jag vet. Det är som när GAIS-klacken skanderar ”Andra sidan ge oss ett ’R’” varje gång laget spelar i Malmö, Helsingborg eller Trelleborg.
Men jag kan inte låta bli för det var så oerhört talande när Göteborgs kändis-B-lag intervjuades ”på röda mattan” inför Ledin-premiären. Ja, ni vet, Carl-Einar Häckner och ett par Galenskapare och andra jycklare av tveksam art – på ett uppslag i morgonens Göteborgs-Posten.
INGEN – nej, ingen – kunde svara på vilken som var deras favoritlåt med Ledin. Svaren var undflyende och av typen: ”Eh, jag gillar alla låtar av Tomas” eller ”Tomas har ju gjort så många, han är ju en instans i den svenska musikhistorien”.
Ett betydligt ärligare svar hade varit ”Jag är här för gratisspriten och hoppas på skaldjursbuffé”.

Det är naturligtvis inte bara av skam för att de är där för att mingla och dricka sprit som gästerna blir tagna på sängen av frågan om en favoritlåt med Ledin. Det finns ju ingen människa som har en favoritlåt med Ledin. Att ha Ledin som favoritartist är ju precis samma sak som att säga att man inte är musikintresserad. Jag hoppas att ingen finner det här vara ett provokativt uttalande för det är inte meningen.
Det var lite sött när Tomas Ledin inför valet påpekade att han minsann gör medelklassmusik i kontrast till alla rock- och pop- och kulturmänniskor som vill vara vänster och, i Sverige högst irrelevant – ”arbetarklass”.

Faktum är ju det att Ledins publik tillhör en kulturell och intellektuell underklass oavsett vilken ”annan” social tillhörighet de har. Jag vet att den här meningen kan uppfattas som raljant och provocerande, men visa mig en enda människa som gillar Ledin och inte faller in i ovan kategori och jag ska paradera Avenyn ned i en Öis-tröja med texten Lillsnorrarnas Idrottssällskap broderat på ryggen.

Jag närde ett tag en idé om att försöka analysera grundligt varför Ledin är så hatad av människor på höga kulturella hästar – sådana som jag själv. Men, jag la ned planen att göra det när jag insåg att den för att genomföras skulle innefatta att jag var tvungen att lyssna på en massa musik av honom.
Jag tänkte då, vilket alla musikintresserade människor vet, att jag skulle kunna läsa mig till samma slutsatser. (Det är ju som ni vid det här laget vet mycket roligare att läsa om punk, black metal, techno/electronica/IDM, noisecore, frijazz och homosexuell kristen vokal garagehouse-gospel än att lyssna på eländet) men jag var tvungen att lägga ned även de planerna när jag insåg att jag faktiskt inte orkar läsa något om Ledin heller.

Faktum är att jag inte ens orkade läsa sidan i GP om hans premiär på Rondo, med recensionen (Han fick naturligtvis TRE obligatoriska fyrar av fem i betyg) längst ned.
Jag orkade bara ögna igenom omdömena när Ulf Wagner med fru talade om att de inte har någon särskild favoritlåt av Ledin.

Men, svaret ligger väl någonstans just där. Ingen artist bär sin mediokritet så stolt på kavajslaget som Ledin. När alla våra favoritartister ska brinna och vara relevanta och ”mena det” så kommer Ledin och spelar bredbent cheerleader-rock med så breda penseldrag att bara en viss kategori människor – de som hemskt gärna vill vara medelklass – kan uppskatta det. Det finns inget utrymme för trams som tolkning, inkänning eller analys.

Det är falukorv och makaroner med två glas Pripps blå klass III serverat av en man som gifte sig rikt med Stikkan Anderssons dotter och har bott på Strandvägen sedan Ola Ullsten var statsminister. Klart att han är medelklass och ljusblå. Blå som den blaskiga ölen. Blå som... vattnet och... vindarna? Minnena?

Kan det alltså finnas ett mått avundsjuka i hatet mot Ledin? Förmodligen. Det finns ju nästan alltid ett mått av stort mått avundssjuka och missunnsamhet i alla former av hatyttringar.
Fast hatar man Tomas Ledin? Är det inte mer förakt, eller kanske till och med rädsla – rädsla för att själv framstå som alldaglig, medioker och opoetisk? Nej, det är nog hat. Rent och glödgat hat mot en jävel som fått en plattform att göra något extraordinärt och sedan langar upp en bajskorv på piedestal och bjuder in Knut Agnred att titta på det, medan den sistnämnde gör sin Linus-på-linjen-imitation och Berlin-kännare Häckner bjuder upp till lite gorillakabaré.