Det är lika bra att säga som det är med en gång: Spritualized, gruppen som Jason Pierce bildade efter Spacemen 3, är ett oerhört mycket bättre band än just Spacemen 3. Spiritualized spelning inför ett halvt om halvt öde Trädgårn 2008 tillhör utan tvekan bland de absolut mest fulländade konserter som jag sett och deras album Let It Come Down från 2001 (målande, men elakt beskriven av herr Norinder som "ett luftslott") är förmodligen den skiva som jag hade valt att kremeras tillsammans med.
För varje skiva som Jason Pierce gör (jag har fortfarande svårt att skriva ut hans abnormt löjliga artistnamn: Jason Spaceman) så lyckas han komma lite närmare essensen av vad hans musikaliska universum består av, det är gospel, soul, Rolling Stones, frijazz, Brian Wilson och hans alldeles egna patenterade recept av laserblinkande vaggvisor fulla av pharmaceutiska referenser).
Det är en smula anmärkningsvärt att allt egenligen har funnits på plats ända sedan Spacemen 3:s första lulliga steg i mitten på 1980-talet. Det är bara framförandet som har blivit bättre och bättre för att slutgiltligen nått sin perfektion under Spriritualized-eran.
Spacemen 3 var trots namnet inte en trio, det var en kvartett, men som omslaget till albumet avslöjar var det två personer som var bandets självklara ledare: Pierce och Pete Kember, vars alias Sonic Boom var lika larvigt som sin låtskrivarpartners. Kembers låtar är alla mer tydligt influerade av Velvet Undergound, något som direkt gör dem mer ointressanta än de kompositioner där Pierce sjunger (Ode To Street Hassle låter närmast som en Lou Reed-parodi).
The Perfect Prescription är en obehaglig skiva. Det är en skiva som jag föräldrar bör oroa sig mycket mer om deras tonåriga barn lyssnar på en någon ganstarappare eller några norska kyrkbrännare. Spacemen 3:s revolution är inte utåtagerande våldsam, den är självförbrännade och destruktiv. De vill ingenting. Alla känslor, allt av värde går bara att uppleva genom kemikalier. Kemikalier och rundgång. Deras moto var: Taking drugs to make music to take drugs to. Och låtarna på the Perfect Prescription är menade att beskriva alla stadier i en drogtripp.
Inledande Take Me To the Other Side är både frustande, vildsint och oberäkneligt krängande samtidigt som den är strikt och monoton.
Den följs av plattans höjdpunkt, den finstämda balladen Walkin' With Jesus, där de religiösa liknelserna hela tiden syftar till något annat (musikens helande kraft, droger, kärlek), något som de bästa Spiritualized-låtarna fortfarande nästan alltid fortfarande gör.
Kembers Ode To Street Hassle följs av den instrumentala Ecstasy Symphony som klockar in någonstans mellan Brian Eno och ECM-jazz och som i sin tur mynnar ut i Red Krayola-covern Transparent Radiation, där Kember låter mer som John Cale än Lou Reed.
I Feel So Good trippar enmutade trumpet runt bland opålitliga akustiska gitarrer som sjunger hedonismens lov.
I efterföljande Things'll Never Be The Same är det stora vita oväsendet tillbaka, en fuzzad bas spelar två toner medan rundgång och wah-wah-pedaler ylar, det intressanta är att alla former av trummor lyser med sin frånvaro vilket ger låten en närmast sjösjuk kvalitet(!) - eller om man så vill - när ruset övergår i illamående.
Come Down Easy är närmast en brittisk countryballad. Det låter som The Verve skulle komma att låta tio år sedan, men hotfullt sönderfallande istället för polerat och välproducerat.
I avslutande Call the Doctor har något gått oerhört fel och även om låten tillhör plattans bästa, är det knappt så att man orkar lyssna. Allt är smutsigt och solkigt och solen som lyser genom de neddragna persiennerna blottlägger en syn vi helst vill vara utan.
När skivan är slut vill man förbjuda alla sorters droger och spärra in alla knarkproducenter, langare och nyliberala och kasta bort nyckeln. Efter man gjort det vill man sätta på skivan igen, på ytterligare lite högre volym.
The Perfect Prescription finns inte på Spotify, den första trippen är alltså inte gratis i det här fallet.
No comments:
Post a Comment