Vad ingen vill läsa

Jag arbetar på en kvinnodominerad avdelning. Jag är inte yngst och jag är man, jag har inte arbetat där kortast tid.
Jag har mer än vad som kan betraktas som indicier som tyder på att jag har sämst betalt på min avdelning.
Det är inget särskilt anmärkningsvärt med det här faktumet.

Vad som däremot är anmärkningsvärt är att om jag skulle ifrågasätta det hela så skulle jag få förklaringen att min utbildning inte är inom rätt område, att min löneutveckling ”följer kurvan” och att jag någonstans mellan raderna har mig själv att skylla eftersom jag inte har den rätta passionen och drivkraften.

För så är det: Är man man och ”misslyckas” eller underpresterar är det ens eget fel, det är till och med milt humoristiskt och kan kategoriseras i under epitetet ”poetisk rättvisa”.
Är man kvinna så har det med patriarkala strukturer och förtryck att göra.

Man=Underachiever
Kvinna=Offer

I hela mitt liv har jag fått höra hur pojkar och män tar plats på flickor och kvinnors bekostnad. Jag är helt övertygad om att det stämmer. Till 50 procent ungefär.
Som närmaste sjukligt blyg som ung ställer jag mig dock frågan: Tar inte de gapiga MÄNNISKORNA plats från de tystare MÄNNISKORNA, har det verkligen med könstillhörighet att göra?

I min gymnasieklass var VISSA tjejer de som tog plats inte från killarna per se, men från oss tystare: Vilket råkade innefatta i stort sett alla killar (vilka var i minoritet) och en majoritet av de andra tjejerna.

På min arbetsplats nu är det likadant. Killarna är tysta och försynta (jag ber om ursäkt för den här fasansfulla språkliga klyschan, men det är verkligen så), medan ett antal kvinnor är väldigt dominanta.

Men hav förtröstan, om du likt mig inte alltid känner igen dig i de könsstereotyper du tillskrivs.
Minns ni den gamle backhopparen Jan Boklöv? Med sin svåra stamning, epilepsi och en blyghet som nästan gick att ta på genom tv-rutan har han i tio år levt som lyxmake, först i Luxemburg och sedan i, ehem, Skellefteå.
Backhoppare turned lyxmake. Jag är så avundsjuk att jag gnisslar tänder, inte på Skellefteå-biten naturligtvis, det låter vansinnigt hemskt att behöva spendera tid på ett sådant ställe.
Men att kunna bryta sig in på ett sådant kvinnodominerat gebit, oftast förunnat människor som Kajsa Anka och Maria Montezuma, eller vad de heter.
Det är 13 rätt – det är Respekt.