Bratya razboyniki

Vad jag saknade det där grabbgänget när jag blev vuxen och flyttade hemifrån. Högsbo var en kokong från 60-talet – i uttryckets allra mest bokstavliga betydelse – eftersom jag flyttade in i min farmors fullmöblerade lägenhet efter att hon hade drabbats av en stroke. Ingen på Kapplandsgatan tycktes vara en dag under 65, inte ens de som bevisligen var det. Inte ens hundarna, inte bilarna, rakt inte utbudet på Ica Supermarket på Axel Dahlströms torg. ”Supermarket” – vilket underbart ironiskt namn. Det här är affären som långt in på 00-talet inte marknadsförde suspekta livsmedel som pesto, quorn och mejeriprodukter från andra djur än kossor. En vegetarians mardröm. Vi fick vad vi förtjänade. Alla med drömmar om blå himmel är flagellanter i skuggan av höghuset på Axel Dahlströms torg.

I Torslanda hade vi oftast umgåtts på andra våningen hemma hos Pusjkin. Tiden existerade inte där. Det var som ett riktigt casino, utan klockor och utan tidsuppfattning, trots att vi oftast spelade Chicago eller fyrmannawhist utan någon som helst monetär insats. Vissa veckolov var vi hos Ekan – vi spelade ett stort träsjabrakspel – en slags blanding mellan ett primitivt fotbollsspel och ett flipperspel, men man spelade mot varandra och kulan for nästan alltid ur spelet så man fick leta efter den på knä. Hemma hos Björn frodades gästfriheten, Simpson’s var alltid på tv:n och katterna Eskil och Lurvas kelsjuka i knäet. Hos Bobby såg vi Wimbledon, matade fjåkelbjåtingen (en högst ordinär burfågel, med ett extravagant namn – alltså precis tvärtemot dess husse.) och Bobby själv åt pepparbiff varje dag, medan han gjorde kaffe svartare än själen till oss. Daniel hade preussisk ordning på sitt rum och spelade thrash metal på en volym (i vardagsrummet) så att hela radhuslängan skälvde. Good times, good times.

Men det var hemma hos Pusjkin som de flesta episoder utspelade sig. Det finns inte mycket att återge. Det hände liksom inget. Det var bara fin pubertal manlig vänskap. Det var en stressfri tillvaro, en avkopplande – och ibland också – intellektuellt stimulerande tillvaro. LAGOM intellektuellt stimulerande, ska tilläggas – det finns ingen anledning att överdriva.

Hade mitt liv varit en amerikansk situationskomedi hade dekoren sett ut som Pusjkins rum. Pålagda skratt när Bobby kliver in i rummet vattenkammad, när Bjorbster är en usel förlorare (i kortspel) och när texterna på Dios Lock Up the Wolves analyseras och omslaget dissekeras ned på detaljnivå.

Pusjkin är en av de där människorna som man inte behöver säga överdrivet mycket till och ändå ha kvalitetstid med. Det råder någon slags konsensus mellan mig och honom i de flesta lägen, i alla fall är det så jag uppfattar det. Jag är inte säker på att Pusjkin håller med – jag är inte alltid överdrivet betänksam innan jag uttalar mig i olika ämnen. Vill man ha en nykter åsikt i något ämne, nästan vilket som helst, så frågar man Pusjkin – så är det bara – i synnerhet om väsentligheter som fotboll, öl och existentialism.