Amazing Grace

Jag har två stora talanger. Det är inte på något vis några unika färdigheter som jag besitter, utan ett par jag delar med många andra människor. I det första fallet förmodligen med en majoritet av mänskligheten (vilket jag plötsligt inser gör att det antagligen diskvalificeras från att kunna ses som en stor talang.)

Jag är nämligen anmärkningsvärt duktig på att göra andra människor upprörda. Oftast fungerar det allra "bäst" helt omedvetet när jag absolut inte har för avsikt att provocera - och på de människor som jag minst av allt vill reta upp. Ibland händer det att jag vill vara provokativ - inte helt sällan på så kallade sociala medier (varav den här bloggen får räknas som en) - det får ytterst sällan någon effekt whatsoever, i bästa fall får det någon att artigt kväva en gäspning för att inte såra mina känslor (misstänker jag). Det är som när man försöker vara charmig - ju mer man anstränger sig desto mindre chans är det att man lyckas.
Raden av saker som jag omedvetet lyckats uppröra personer genom att uttala mig om är oändlig. Den sträcker sig från tomatsallader till hela städers ackumulerade intelligens, via klumpiga artighetsfraser, strax väster om misslyckade komplimanger.

Den andra talangen jag har är att jag är bra på att gjuta olja på vågorna. Tyvärr finns det ingen korrelation mellan effekterna av de här båda talangerna som jag besitter. Det är nämligen inte så att jag efter att ha gjort någon upprörd är bra på att ställa det hela till rätta. När jag försöker göra det blir jag alldeles för angelägen om att be om ursäkt och vara till lags, vilket nästan undantagslöst leder till att personen blir ännu mer upprörd.

Min förmåga att medla genom att lugna ned upprörda känslor är helt avhängig det faktum att jag själv inte var inblandad från början. Jag ypperlig att kalla in för att styra upp en situation där jag som tredje man träder in och medlar, eller snarare: tar på mig skulden.
I mitt arbete händer det ibland att jag kallas in för att vara en magnet för dålig stämning. Efter ett nervöst misslyckat skämt brukar stämningen sedan ha vänt från fientlig till jovialiskt förvirrad. Det är på grund av det här jag tjänar mitt uppehälle. Åtminstone är det så det känns.

Jag har en kompis som helt frankt, men vänskapligt, brukar säga att jag alltid "går med håven". Det här brukar jag alltid kommentera med ett: "Meh! Det gör jag ju inte... Juh!" (Ja, jag låter här misstänkt lik en femtonårig flicka som just fått frågan om hon har börjat röka av skolsköterskan.)
Mitt trotsiga bestridande till trots, döljer det naturligtvis inte det faktum att min kompis har helt rätt: Jag fiskar konstant efter komplimanger. Fast egentligen handlar det inte bara om komplimanger. Det handlar om att väcka känslor överhuvudtaget. Positiva känslor (med medföljande bekräftelse och komplimanger) i första hand naturligtvis, men går inte det kan nöja mig med att jag har en förvirrande, kväljande eller förvånande effekt på andra människor. Vad som helst så länge de vet vad jag heter. De får vara likgiltiga, men varje gång någon inte minns mitt namn eller det faktum att vi har träffats tidigare blir jag djupt förnärmad. Vilket jag antar innefattas i vad engelsmännen kallar Poetic justice.